Det var en jobbig dag idag. Mammabesöket blev en riktigt stämningssänkare.. Dom har gett upp.. Hur kan man ge upp? Man ger aldrig upp, förrän det är över...!! 

Hur ska jag nu finna ro och glädje inför helgen? Jag ska till Umeå eftersom insparken startar. Stannar till på måndag, eftersom vi har första dan då. Jag vill ju vara peppad! Men det här svarta molnet blockerar alla happy thoughts... Men jag får tänka såhär.. Mamma vill mest av allt att jag ska må bra. Det har hon kämpat för hela mitt liv. Så jag ska ha kul för hennes skull..
Om jag tänker så, går det lite lättare.


Nu muntrade Majsan upp mig med några foton som hon skickade. Speciellt glad blev jag av detta:



Historian bakom är att Majsan skulle ställa in kameran på auto, så hon själv kunde vara med på kortet. När hon skyndade sig tillbaka till oss i soffan så ramlade hon, och hamnade med näsan ner i hennes vinglas. :) Det är länge sedan jag skrattade så mkt, och nu när jag skriver sitter jag och fnissar för mig själv.

Vi gjorde ett nytt försök:



Alla lyckas samla sig hyffsat utom Moa. Jag bjuder på att jag är råful på bilden..

Tack Majsan för att du gjorde mig på bättre humör!

Nu lägger jag mig nog. Gonatt.

När man hakar upp sig på andra människors beteende så tycker jag att det är väldigt intressant att analysera detta. Att ställa sig frågan: "Vad är det hos denna människa som provocerar mig? Vilken svaghet hos mig gör så att jag påverkas så här av dennes beteende?" 
För att så är fallet är jag helt övertygad om. Och den synvinkeln gör allt så mkt mer dynamiskt.

Jag hakar upp mig på fyra typer av människor kan man säga. 

Nr 1: Den bittre människan. Som har en generell negativ inställning till livet, sig själv och andra människor, och lever som ett offer.  "Nån är ute efter att jävlas med mig"-tänket.
Nr 2: Den ytlige, konkurrerande människan. Vars yttre attribut är viktigast. Som tävlar om upplevelser, utseende, förmåga, framgång.
Nr 3: Den osympatiske och o-ödmjuke människan. Som kör över andra utan att förstå att saker ibland sårar, som inte kan ta kritik. Som man måste tassa på tå runt. Som direkt hamnar i försvarsställning om man kommer med synpunkter. Som inte lever efter "såsom du vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem". Som själv kan vara känslig mot kritik, men kritiserar och tillrättarvisar andra trots detta.
Nr 4: Människan som tar upp allt för stor plats. Som vill bli sedda och hörda hela tiden. Som törstar efter uppmärksamhet och bekräftelse. Typ: om jag inte hörs och syns, så finns jag inte.

( Jag vill, innan jag skriver vidare tillägga att med dessa människotyper menar jag alltså de som lever och andas just ovanstående. Inte människor som ibland kan känna sig bitter, ibland kan känna sig ytlig eller bekräftelsetörstig. Det är ju för tusan mänskligt. Osympatisk har jag dock svårt att förstå att man kan vara, vare sig det är lite eller mycket. Men det finns ju alltid en anledning till allting.)

Dessa fyra typer av människor går mig på nerverna. Så. Vad säger det om mig? Nu är man själv kanske sämst på att analysera just sig själv, men. Jag ska göra ett försök.

Orsak till nr 1:
Jag antar att det beror på att jag växt upp med en människa i min närhet som är just bitter. Någon som jag älskar mycket, men vårt förhållande har varit långt ifrån komplikationsfritt. Denne människas beteende gjorde delvis att jag när jag var 16 år kraschade totalt. Jag är idag ännu inte reparerad, sex år senare. Men jag ger inte upp. Jag ger aldrig upp. Följelsevis så krockar väl den här bittra synen på livet med min egen livssyn, eftersom jag har gett mig fan på att inte bli som denne människa.
Där har vi nog orsaken.

Orsak till nr 2:
Därför att jag själv egentligen är rätt konkurrerande. Att ha växt upp med duktig-stämpeln sätter sina spår. Vilket jag är LÅÅÅNGT ifrån ensam om att ha gjort. Vill bara poängtera detta. Vill även poängtera att jag inte är bitter för att jag blev uppmuntrad för att jag var duktig när jag var liten. Det är då fan så mkt bättre än att inte bli uppmuntrad alls. Jag bara klargör saker och ting. Jag känner mig lätt oduglig. Jag har låga tankar om mig själv. Därför har jag haft det kämpigt med att försöka tuta i mig själv att jag är betydelsefull, att jag är NÅN, när jag i många år har varit sjukskriven pga depression och panikångest, och av den anledningen inte lyckats med egentligen någonting "meningsfullt". Jag har inte rest, jag har inte tjänat pengar, jag har inte lärt känna nya människor, jag har inte utbildat mig, jag har inte flyttat från min hemort.  Därför har jag svårt att möta människor som lägger huvudvikten på prestation och framgång. Som pratar vitt och brett om vad de upplevt, vart de rest, var de tänker härnäst, hur mkt pengar de tjänar mm. Då börjar jag ofta må illa.
Så orksaken till nr 2 i sammandrag: Låg självkänsla i samband med "duktig-syndrom".

Orsak till nr 3:
Min oerhörda känslighet. Jag är väldigt dålig på att ta kritik. Jag får en klump i magen då jag blir tillsagd. Om nån skriker åt mig börjar jag oftast gråta. Om någon klagar på mig börjar jag vackla. Om någon poängterar min svaghet tappar jag förtroende för den människan. Om jag kunde skaka av mig saker, rycka på axlarna mer, så skulle jag kanske inte ta åt mig när osympatiska människor kör över mig. Då skulle jag kanske kunna säga något fyndigt för att sprätta människan på nosen, och sedan gå vidare med hedern, och humöret i behåll. Då skulle jag kunna visa mina gränser och förmedla att ingen kan sätta sig på mig.
Just denna känslighet tror jag har gjort mig mer ödmjuk. Eftersom jag själv inte kan ta kritik, så kritiserar jag inte andra så att det sårar. Jag försöker att stå för den jag är, samtidigt som jag låter andra människor få ta den plats de behöver. Jag har lärt mig att man kan ifrågasätta människors tankesätt och handling utan att låta osympatisk. Att man med ett leende på läpparna kan fråga "hur tänkte du nu riktigt?" om man verkligen undrar.

Orkar till nr 4: Tycker jag själv är mest intressant att analysera, eftersom jag stämmer in rätt mkt själv på påståendet. Har i alla fall gjort. Medans jag blivit äldre har jag stött på vissa insikter på vägen. Att man inte alltid behöver märkas. Att total bekräftelse från alla runtomkring inte är det viktigaste. Jag vet många människor som jag har svårt för just för att de tar så ofantligt stor plats, men det finns säkert människor som har haft svårt för mig JUST för den anledningen. Jag finner det mycket intressant och nästan komiskt. Jag har dock förändrats rätt mycket på de senaste åren. Plats är inte viktigast. Ständig bekräftelse är inte viktigast. Det vet jag nu. Därför retar människor utan denna insikt ibland gallfeber på mig. Som fortfarande, i vuxen ålder, tar upp allt syre i ett rum. Som vill synas och höras hela tiden för att må bra.


Såhär i slutet av mina låånga utläggning vill jag lägga in en bild på två nära vänner som jag helt och hållet tycker är totalt obittra, noll konkurrerande och som är de mest ödmjuka människorna jag vet. De ger andra människor all plats istället för att ta den själv. Nästan ibland lite för snälla. 

Jag tycker inte om när jag fastnar uppe, fastän jag är jättetrött. Som nu. Nu letar jag nya soffor på blocket... Vi gillar inte våran. Det ryms så få och så är det så lågt ryggstöd. Så vi tänkte sälja den och köpa ny. Om vi hittar en lämplig dvs.

Blocket fastnar jag ofta på. Är det inte hundar jag trånar efter är det soffor, eller kattungar, eller div andra möbler. Ibland rentav bilar.

Nä nu måste jag sova. Annars kommer jag att bli jättegnällig imorgon. Ja jag är som en bäbis..

Varför är det så att jag får en existentiell kris varje gång (därmed inte speciellt ofta) jag beger mig ut på krogen..? Efter mkt påtryckningar, bjudning på entrékonstnad samt kirrad skjuts hem kunde jag ikväll liksom inte säga nej.
 
Men åjo. Så fort jag kom dit kände jag samma känsla jag alltid känner. 
"Varför är jag här, ibland en massa fulla människor som begett sig ut för att A: hitta en tillfällig/konstant partner, B: supa sig redlös och dansa sig svettig eller C: Både alternativ A och B?" 
Jag hade inte kul ute på krogen sen Linda Bengtzing var i stan och jag dansade bugg till "jag ljuger så bra". Och det var minst ett år sedan. Kanske två.  Och enda anledningen att jag hade kul är för att jag ÄLSKAR att bugga.

Så där går jag omkring, oftast ensam, eftersom jag inte har tålamod att stå och vänta medan mitt sällskap hittar människor de känner och står och pratar alldeles för länge, och tänker hela tiden: "Vad gör jag här? Jag vill ju inte ens vara här.. Jag vill ligga hemma i min säng och sova". VARJE GÅNG! Det slår liksom aldrig fel. Och dessa tankar gör så att jag osökt börja tänka saker som "vem är jag? Vad vill jag med mitt liv? Vad är det som gör att jag befinner mig på ett ställe jag inte vill vara på?"

Så, vad beror detta på? Övermognad? Att jag helt enkelt är en sjukt tråkig människa? Men det tror jag liksom inte på, eftersom jag ofta har jättekul på förfesterna. 


:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

Imorgon är min sista dag som en onyttig och fläskig människa. På måndag börjar allvaret. Så därför ser min morgondag ut som följande:

Vaknar vid ca 12.00

Lägger mig i soffan och ser på tv till typ kl 15

Somnar i soffan, sover till ca kl 18

Vaknar, är hungrig, äter nå bakismat. Gärna pizza. Framför tvn.

Dåsar återigen till pga paltkoma

Vaknar lämpligt till nån dålig film på tv

Äter godis. Det sista på ett tag.

Lägger mig till slut, vid ca 01.00, lagom nöjd med dagen.




Nu ska jag krypa ner med Pidde. Han är fortfarande sjuk. Stackars liten...