När man hakar upp sig på andra människors beteende så tycker jag att det är väldigt intressant att analysera detta. Att ställa sig frågan: "Vad är det hos denna människa som provocerar mig? Vilken svaghet hos mig gör så att jag påverkas så här av dennes beteende?" 
För att så är fallet är jag helt övertygad om. Och den synvinkeln gör allt så mkt mer dynamiskt.

Jag hakar upp mig på fyra typer av människor kan man säga. 

Nr 1: Den bittre människan. Som har en generell negativ inställning till livet, sig själv och andra människor, och lever som ett offer.  "Nån är ute efter att jävlas med mig"-tänket.
Nr 2: Den ytlige, konkurrerande människan. Vars yttre attribut är viktigast. Som tävlar om upplevelser, utseende, förmåga, framgång.
Nr 3: Den osympatiske och o-ödmjuke människan. Som kör över andra utan att förstå att saker ibland sårar, som inte kan ta kritik. Som man måste tassa på tå runt. Som direkt hamnar i försvarsställning om man kommer med synpunkter. Som inte lever efter "såsom du vill att andra ska göra för er, det ska ni också göra för dem". Som själv kan vara känslig mot kritik, men kritiserar och tillrättarvisar andra trots detta.
Nr 4: Människan som tar upp allt för stor plats. Som vill bli sedda och hörda hela tiden. Som törstar efter uppmärksamhet och bekräftelse. Typ: om jag inte hörs och syns, så finns jag inte.

( Jag vill, innan jag skriver vidare tillägga att med dessa människotyper menar jag alltså de som lever och andas just ovanstående. Inte människor som ibland kan känna sig bitter, ibland kan känna sig ytlig eller bekräftelsetörstig. Det är ju för tusan mänskligt. Osympatisk har jag dock svårt att förstå att man kan vara, vare sig det är lite eller mycket. Men det finns ju alltid en anledning till allting.)

Dessa fyra typer av människor går mig på nerverna. Så. Vad säger det om mig? Nu är man själv kanske sämst på att analysera just sig själv, men. Jag ska göra ett försök.

Orsak till nr 1:
Jag antar att det beror på att jag växt upp med en människa i min närhet som är just bitter. Någon som jag älskar mycket, men vårt förhållande har varit långt ifrån komplikationsfritt. Denne människas beteende gjorde delvis att jag när jag var 16 år kraschade totalt. Jag är idag ännu inte reparerad, sex år senare. Men jag ger inte upp. Jag ger aldrig upp. Följelsevis så krockar väl den här bittra synen på livet med min egen livssyn, eftersom jag har gett mig fan på att inte bli som denne människa.
Där har vi nog orsaken.

Orsak till nr 2:
Därför att jag själv egentligen är rätt konkurrerande. Att ha växt upp med duktig-stämpeln sätter sina spår. Vilket jag är LÅÅÅNGT ifrån ensam om att ha gjort. Vill bara poängtera detta. Vill även poängtera att jag inte är bitter för att jag blev uppmuntrad för att jag var duktig när jag var liten. Det är då fan så mkt bättre än att inte bli uppmuntrad alls. Jag bara klargör saker och ting. Jag känner mig lätt oduglig. Jag har låga tankar om mig själv. Därför har jag haft det kämpigt med att försöka tuta i mig själv att jag är betydelsefull, att jag är NÅN, när jag i många år har varit sjukskriven pga depression och panikångest, och av den anledningen inte lyckats med egentligen någonting "meningsfullt". Jag har inte rest, jag har inte tjänat pengar, jag har inte lärt känna nya människor, jag har inte utbildat mig, jag har inte flyttat från min hemort.  Därför har jag svårt att möta människor som lägger huvudvikten på prestation och framgång. Som pratar vitt och brett om vad de upplevt, vart de rest, var de tänker härnäst, hur mkt pengar de tjänar mm. Då börjar jag ofta må illa.
Så orksaken till nr 2 i sammandrag: Låg självkänsla i samband med "duktig-syndrom".

Orsak till nr 3:
Min oerhörda känslighet. Jag är väldigt dålig på att ta kritik. Jag får en klump i magen då jag blir tillsagd. Om nån skriker åt mig börjar jag oftast gråta. Om någon klagar på mig börjar jag vackla. Om någon poängterar min svaghet tappar jag förtroende för den människan. Om jag kunde skaka av mig saker, rycka på axlarna mer, så skulle jag kanske inte ta åt mig när osympatiska människor kör över mig. Då skulle jag kanske kunna säga något fyndigt för att sprätta människan på nosen, och sedan gå vidare med hedern, och humöret i behåll. Då skulle jag kunna visa mina gränser och förmedla att ingen kan sätta sig på mig.
Just denna känslighet tror jag har gjort mig mer ödmjuk. Eftersom jag själv inte kan ta kritik, så kritiserar jag inte andra så att det sårar. Jag försöker att stå för den jag är, samtidigt som jag låter andra människor få ta den plats de behöver. Jag har lärt mig att man kan ifrågasätta människors tankesätt och handling utan att låta osympatisk. Att man med ett leende på läpparna kan fråga "hur tänkte du nu riktigt?" om man verkligen undrar.

Orkar till nr 4: Tycker jag själv är mest intressant att analysera, eftersom jag stämmer in rätt mkt själv på påståendet. Har i alla fall gjort. Medans jag blivit äldre har jag stött på vissa insikter på vägen. Att man inte alltid behöver märkas. Att total bekräftelse från alla runtomkring inte är det viktigaste. Jag vet många människor som jag har svårt för just för att de tar så ofantligt stor plats, men det finns säkert människor som har haft svårt för mig JUST för den anledningen. Jag finner det mycket intressant och nästan komiskt. Jag har dock förändrats rätt mycket på de senaste åren. Plats är inte viktigast. Ständig bekräftelse är inte viktigast. Det vet jag nu. Därför retar människor utan denna insikt ibland gallfeber på mig. Som fortfarande, i vuxen ålder, tar upp allt syre i ett rum. Som vill synas och höras hela tiden för att må bra.


Såhär i slutet av mina låånga utläggning vill jag lägga in en bild på två nära vänner som jag helt och hållet tycker är totalt obittra, noll konkurrerande och som är de mest ödmjuka människorna jag vet. De ger andra människor all plats istället för att ta den själv. Nästan ibland lite för snälla.