......
Det var 10 månader sedan jag slutade där. 10 långa månader när jag nu tillsammans med min praktikhandledare har letat en passande praktikplats. Vi har frågat på varenda företag i stan, varenda kontor. För det är en sådan praktik jag vill ha. Jag kan överhuvudtaget inte jobba inom varken vården eller handels. Jag passar inte där, och jag klarar det inte. Har testat förr. Kyrkogårdsarbete funkade rätt okej, men tyvärr mådde jag ju så vansinnigt gravid-illa då. Och bortsett från illamåendet kände jag att den växande magen begränsade min insats. Jag hade möjlighet att börja om där när illamåndet gick över. Men det är ett rätt tungt kroppsarbete, så jag kände att jag inte kunde göra mig själv rättvisa där som gravid. Kontor fixar jag däremot, gravid eller ej, det vet jag. Men praktikplats på ett kontor är uppenbarligare svårare att skaffa än att vinna miljonen på triss. Jag får upp hoppet varenda gång. Och varje gång blir jag än lite mer besviken.
Nej:et från Norran idag var precis som om någon dragit undan mattan under fötterna på mig. Jag trodde verkligen att Norran var Stället med stort S. Jag hann få upp förhoppningen, och jag bad till gud både en och två gånger, och jag som inte ens är så religiös. Jag sa: Kom igen nu gud, visa att du finns. Bevisa det. Ge mig den här chansen.
Men de ville inte ha mig på Norran heller. Och nu sitter jag här. I snart fyra månader har jag varit sysslolös, praktiklös. Och på dessa 4 månader har mitt självförtroende och min självkänsla rasat till botten igen. Nu är jag tillbaka där jag var för 1 1/2 år sedan. Jag känner mig återigen totalt värdelös. Trots att ställena inte egentligen tackar nej till mig som person, eftersom de redan sagt nej när min handledare ringer och kollar upp möjligheter. De vet inte vem jag är. Men ändå känner jag mig sämst i världen. Jag kan inget, klarar inget. Det enda jag duger till är att gå hemma. Alla andra klarar ett jobb utom jag. Jag kommer aldrig att få ett jobb, för om ingen ens vill ta emot mig som en extra gratis praktikresurs, vem vill då anställa mig och ge mig betalt? Och ju längre tiden går som sjukskriven, desto färre chanser får jag. Desto tommare ekar mitt patetiska CV. Här går förnuft och känsla isär. Nog vet jag att mina tankar inte riktigt är sanning, men jag KÄNNER det såhär. Att förnuftsmässigt veta att jag nog nånstans är värd lika mycket som alla andra spelar liksom ingen roll när jag inte känner det på riktigt. Jag som hade gjort så många framsteg. Jag som hade börjat må så bra, hade hittat min väg, kände mig så stolt över mig själv.
Nu tickar livet på och jag står återigen still. Utvecklas ingenting. Jag sitter av tiden. Väntar ut den. Slösar den. Kastar bort den. Försöker fylla mina dagar med så mycket som möjligt för att slippa stanna av och tänka. För det jag då tänker är sådant som jag skriver om nu. Men det jag gör är bara utfyllnad. Inget som ger min tid mening. Jag är människorna i min närhet evigt tacksam. De som tar sig tid att träffa mig, roa mig, få mig att tänka på annat.
Nu är det 10 veckor kvar tills våran älskade lilla unge beräknas komma. Och 10 veckor till som sysslolös, det känns rent ut sagt överjävligt. Men jag måste nog tyvärr vänja mig vid tanken. Ju fler dagar som går, desto mindre idé är det att starta upp något nytt. Min handledare säger redan nu att det känns svårt att sätta igång något, när det handlar om en så kort period. För mig är det ingen kort period. För mig känns 10 veckor som 10 år. Men vad kan jag göra? Jag kan inte trolla. Jag kan inte få något ställe att ta emot mig mot deras vilja.
Av någon anledning är jag inte rädd för att bli mamma. Det vet jag att jag kommer att fixa. Och det är tanken på lillis och det nya livet som väntar som gör att jag fixar den här tiden. Jag drömmer mig bort, längtar, fantiserar.. Jag ser fram emot alla nya utmaningar och prövningar. Och all ny kärlek som kommer på köpet.
Så trots allt jobbigt nu kan jag ändå betrakta mig själv som otroligt lyckligt lottad. Och nu är det dags att försöka släppa den här besattheten av att jag måste ha en praktik för att känna en mening med tiden och känna ett egenvärde. Nu är det dags att rå om mig själv och den lille där inne. Det är egoistiskt av mig att inte göra allt för att vi ska må så bra som möjligt. Dags att sluta grubbla och att börja försöka njuta av tiden och livet. Och jag ska verkligen verkligen försöka.
Dammsugning ger mig klarhet..
Jag går på gruppterapi nu. Där jag, enligt min mening, egentligen inte passar in. Där det sitter människor med diagnoser som inte jag har. Dock så tror man att det kan hjälpa mig ändå, och tja, varför inte. Värt att testa.
Min diagnos lyder "generalized anxiety disorder". Generaliserad ångeststörning. Det är förhoppningsvis inget jag måste ha hela livet, men just nu är det så. Och jag har accepterat det, och tycker inte att det är någonting att skämmas för. Idag när jag dammsög kom jag till fram till något som har gjort allt lite klarare.
När jag var i tonåren började jag må dåligt. Orsaken var både genetisk och miljömässig. I fem år var det riktigt jobbigt. Men samtal och medicin gjorde att det sakta men säkert blev bättre. När jag började må bättre, blev min mamma dödssjuk. Det var tre år sedan, och hon blir långsamt sämre. Jag förlorade min mamma, i den meningen en mamma fungerar, för tre år sedan, även om hon kroppsligen finns kvar. Bearbetningen av denna förlust pågår varje dag. Vissa dagar känns det som att jag inte klarar av det. Medkänslan med henne är för stor, och sorgen och saknaden blir mig övermäktig.
Och jag undrar varför jag känner mig vilsen i min identitet? Är det konstigt? Idag kom jag fram till att nej. Kanske inte ändå. Under åren då man utvecklas från barn till vuxen var jag sjuk. Utvecklingen blev liksom rubbad.
Innan jag till slut hann tillfriskna och börja stabiliseras till en fungerande ung vuxen, och hitta mig själv, blev min mamma sjuk. Mamma, mitt ankare, min klippa med sin villkorslösa kärlek.
Jorden rämnade under mig, och stabiliseringen avstannade. Sorgebearbetningen tog över. Jag brukar ofta tänka att jag "önskar att jag kunde bli mig själv igen". Men vad är mig själv? Ingen aning. Jag har inte haft förmågan att bygga upp ett väl fungerande "vuxenjag".
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag vet att jag har det så oerhört bra jämfört med många andra. Jag är optimistisk och är glad för den jag är, tycker om mitt liv, och vet att erfarenheten har gjort mig klok.
Men vilsenheten finns kvar. Osäkerheten. Jag stöter och blöter för att få den att minska, men ofta känns det som att jag står och stampar. Kanske inte konstigt att det är svårt för mig att förstå och veta hur andra människor ser på mig, när jag inte vet hur jag själv ser på mig. Vem jag är.
Kanske inte konstigt att jag vacklar. Att jag är livrädd för att människor ser ner på mig, tycker illa om mig, undviker mig.
Att jag ofta och omotiverat ligger sömnlös och funderar på hur folk ser på mig, om jag gjort något fel, sårat någon, irriterat någon. En lärare som skällde ut mig för 6 år sedan gör mig fortfarande alldeles darrig och illamående när jag ser. Jag har grubblat mig gråhårig hur jag ska kunna ställa det tillrätta. Få honom att tycka om mig igen. Fast jag logiskt sett vet att han har annat att göra än att i sex års tid gå och fundera på hur mycket han hatar mig, känner jag det inte. Jag tror inte på det. Det här känslorna präglas av paranoia och egocentrism. Det vet jag också. Logiskt sett.
Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har min Pontus, som stått orubblig vid min sida i alla dessa år. Tacksamheten gentemot honom är för stor för att uttala.
Att jag dessutom har några fina vänner som jag är trygg med, som jag litar på, och som jag litar på att de tycker om mig för den jag är. Vänner jag inte behöver vackla inför. Jag har kommit fram till att de som är mina närmaste vänner är raka och ärliga människor. Säger ifrån om de blir sårade eller om jag gör något som påverkar dem negativt. Det är sådana vänner som gör att jag glömmer bort alla nojjor, och som får mig att känna mig normal och välfungerande. Resten önskar jag att jag kunde rycka på axlarna åt. Inte ta så allvarligt. Man kan inte vara älskad av alla, vara allas vän. Jag behöver inte känna mig otillräcklig för att jag inte kan behaga alla. Försöker upprepa det i huvudet flera gånger per dag.
Dagens aha-upplevelse känns som ett stort framsteg. Jag tror att jag kanske har hittat förklaringen till att jag är som jag är. Det gör det kanske också lättare att arbeta fram den vuxna Moa som jag tror finns där inne någonstans. Den personen som står för den hon är, sätter ner foten, håller det hon lovar, inte slingrar sig ur saker när modet sviker. Håller en sund och stabil kontakt med vänner och bekanta. Inte låter de paranoida känslorna ta över och sätta käppar i hjulet på henne.
Jag är säker på att många med mig känner såhär. Om det skulle vara någon av dessa som läser som känner igen sig och vill skriva av sig, skicka ett mail vettja! moawestermark.hotmail.com
Ny affirmation:
"För varje dag hittar jag nya små pusselbitar av mig själv. Pusslet kommer att bli mer och mer komplett, och jag kommer mer och mer förstå vem jag är. Även om pusslet tar tid att lägga."
bakgång?
Kompass och karta någon?
Jag vet att det inte funkar att känna efter hela tiden. Att när det kommer till arbete måste man ibland bara köra på, och göra det man måste.
Men har nu i dagarna fyra (fredag, helgen och idag) börjat tveka till Scandicpraktiken. En tvekan som nådde sin kulmen idag. Kände bara ett tvärnej!
Det finns liksom ingen arbetsplats som man är så utsatt och exponerad på. Man ska vara tillgänglig, "service minded" och trevlig från det man stiger in på stället tills dess man lämnar det. Och det är klart att jag på nån nivå visste det innan jag började, men jag ville i alla fall testa... Men det blir liksom mig övermäktigt. På fritidskontoret kunde jag utföra mina uppgifter och göra ett bra jobb även de dagarna som var sådär tunga. Då kunde jag sätta mig i min vrå och ägna mig åt min vän datorn, som inte brydde sig om jag var glad eller ledsen. Det funkar inte så på Scandic.
Jag vill inte ha ett jobb där jag ska känna att jag måste stanna hemma de dagar som är tunga och ledsamma. För sådana dagar kommer jag alltid att ha mer eller mindre.
Därför har jag valt att inte fortsätta. Och trots allt så är det här ju vad hela projektet jag är med i handlar om. Att testa på olika saker, för att till slut hitta sin väg. Och även om jag just nu känner mig väldigt vilsen hoppas jag att det finns en väg för mig också.. Det jobbigaste är att förklara för omgivningen.. Så jag gör det lätt för mig och gör en notering här och hoppas att i alla fall några förstår mitt beslut. :)
...
Riktigt riktigt tungt.
När jag blir stor ska jag komma på ett botemedel mot sjukdomar. Allihopa. Så ingen behöver vara med om det här..
Tills vidare får jag fortsätta försöka göra det jag mår bra av, träffa dem jag blir glad av, och ta ett steg i taget för att inte rasa ihop.
