Det kändes ju så bra.... Eller?

Jag vet att det inte funkar att känna efter hela tiden. Att när det kommer till arbete måste man ibland bara köra på, och göra det man måste.
Men har nu i dagarna fyra (fredag, helgen och idag) börjat tveka till Scandicpraktiken. En tvekan som nådde sin kulmen idag. Kände bara ett tvärnej!

Det finns liksom ingen arbetsplats som man är så utsatt och exponerad på. Man ska vara tillgänglig, "service minded" och trevlig från det man stiger in på stället tills dess man lämnar det. Och det är klart att jag på nån nivå visste det innan jag började, men jag ville i alla fall testa... Men det blir liksom mig övermäktigt. På fritidskontoret kunde jag utföra mina uppgifter och göra ett bra jobb även de dagarna som var sådär tunga. Då kunde jag sätta mig i min vrå och ägna mig åt min vän datorn, som inte brydde sig om jag var glad eller ledsen. Det funkar inte så på Scandic.

Jag vill inte ha ett jobb där jag ska känna att jag måste stanna hemma de dagar som är tunga och ledsamma. För sådana dagar kommer jag alltid att ha mer eller mindre. 

Därför har jag valt att inte fortsätta. Och trots allt så är det här ju vad hela projektet jag är med i handlar om. Att testa på olika saker, för att till slut hitta sin väg. Och även om jag just nu känner mig väldigt vilsen hoppas jag att det finns en väg för mig också.. Det jobbigaste är att förklara för omgivningen.. Så jag gör det lätt för mig och gör en notering här och hoppas att i alla fall några förstår mitt beslut. :)