Jag är rädd för att skriva här. Jag raderar varje mening tio gånger. Fingarna vill inte trycka in tangenterna. Jag är rädd för att jag ska skriva någonting jag sen kommer att ångra. Men, jag ska försöka skriva några rader, som jag kan skriva utan ånger. Jag behöver det.
För 10 dagar sedan förändrades mitt liv. Min värld vändes upp och ner, och ingenting kommer att bli sig likt igen. Alla mina tankar, allt som är jag, har blivit något annat. Sorgen är nödvändig. Jag respekterar den. Jag ska vårda min sorg.



Vi lever i vår egen värld
Där går vi långt och benen bär
allt vi behöver det finns där
vi lever i vår egen värld

och jag känner mig så trygg hos dig
jag känner att du älskar mig
för när du säger det så tror jag dig
jag känner mig så trygg hos dig

om du längtar hem nån dag
och saknar nåt precis som jag
då leder vägen dit den ska
om du längtar hem nån dag

och du behöver inte säga nåt
när tiden flytt och åren gått
om det blivit som dom förutspått
du behöver inte säga nåt

och jag går med dig överallt
i sommarsol och vinterkallt
när tankarna tar över allt
jag går med dig överallt








 

"Vad gör jag om det händer?"
brukade jag fråga mig.


Vad gör jag nu när det har hänt?

Livet är nyckfullt.



När kommer jag att vakna upp ur den här mardrömmen?

Det var trevligt igår. Speciellt trevligt på dagen då det var strandfotbollturnering. Är jätteimpad av mina killar, de var jättebra! På kvällen festade och grillade vi, och lekte, och surrade. Jag fick lek-tourettes. Var tvungen att hitta på lekar, fast jag hade bestämt att jag inte skulle behöva göra det. ( Lekar är min "grej"..) Det är tragiskt att jag inte bara kan sitta och chilla och ha trevligt. Att jag måste roa alla andra. Får försöka komma på ett sätt som gör att jag slappnar av mer.. Vet dock inte hur. Ska grubbla på't.
Idag borde jag göra hundra grejer hemma. Det ser förjävligt ut här. Men av någon underlig anledning så lockar sängen mycket mycket mer...... Om jag sover bort några timmar nu så känner jag mig förhoppningsvis piggare mot middagen så jag kan ta tag  i allt som behöver göras då. Well... Det återstår att se.

Vi har nyss handlat mat, jag är ju världens fattigaste människa, men vi var som tvungna. Det ekade i kylskåpet.  Sen så hängde Hannamaria och Mackan med oss hem igår, och nu är typ allt slut igen.. Haha. Ni vet hur det blir då man har festat. Man kan äta hur mkt som helst. Typiskt. Man kanske ska tänka på sånt då man bjuder hem folk. Att man ska anpassa gästerna efter mat-budget.. Bra att veta tills nästa gång. :) 


"gonatt"

Hejhej.

Ikväll har jag och Pidde ätit hos "svärföräldrarna". Sen så smälte vi choklad i vattenbad och doppade jordgubbar i. Sjukt gott.

Imorgon blir det fotbollstittande i boviken, det är nån turnering där, sen så blir det fest på kvällen. Håller tummarna för bra väder.

Gonatt.

Det här har varit en otroligt tung dag. Jag är helt slut i både kroppen och i huvet. När människor omkring mig mår dåligt fantiserar jag alltid om att jag är någon slags hjälte, en doktor som uppfinner botemediciner, en människa som gör och säger de precis rätta sakerna för att lösa problem, en healer, eller någon annan som kan hjälpa den utsatte så han/hon börjar må bättre. Min fantasier har inga gränser. Jag spelar upp filmer i huvudet där alla har en sak gemensamt; att saker bara mirukalöst löser sig för att jag ser till just det. Det är nästan så jag börjar tro på dem. Men bara nästan. Är plågsamt medveten om att film inte är något annat än just film.

Inget roligt inlägg jag vet. Men. Jag skriver det jag tänker. Imorgon kanske jag kommer på bättre tankar.


Ska göra en kopp te sen ska jag krypa ned i sängen och lyssna på min ljudbok. Är inne på min fjärde Marian Keyes-omgång nu. Lessnar aldrig på hennes böcker. Hon gör det jag önskar att jag kunde. Och det jag försöker lära mig. Hon speglar verkligheten på ett sådant okrystat sätt när hon skriver. Varje bok kretsar runt någon slags tragedi, men allt skrivs på ett sådant avdramatiserat och avklätt sätt. Så enkelt. Också blandar hon med underbar vardagshumor, sådan humor som omringar alla oss människor hela tiden, men som vi ibland kan vara svår att se. Jag börjar bli bra på att se den. Kanske tack vare henne. Hon är min hjälte just nu.

Idag har varit en lugn dag. Jag och Pidde for först iväg till falket och låg och stekte ett tag, sedan besökte jag och systrarna mamma, sen när jag kom hem somnade jag och sov alldeles för länge. Pidde kom in kl 21 och frågade om jag hade tänkt sova bort hela kvällen. Nu ikväll såg jag och Pidde en film som heter "hot fuzz". Ruskigt skum.

Imorgon ska jag hänga med Hannamaria och Emma. Det blir trevligt.

Nu har mamma fått en diagnos. Lewy body demens. LBD. Känns väldigt väldigt jobbigt, men samtidigt skönt. Nu kan hon få rätt medicin och bli bättre. Att gå ovetandes är mer påfrestande. Var och hälsade på igår. Ska dit idag igen. Trodde det var lättare att undvika att hälsa på, för att det är så jobbigt att se hur dåligt allt är nu, men när jag följde med min syster igår kände jag att det var tvärt om. Jag behöver få träffa henne. Ju mer desto bättre.

Uppskatta era föräldrar medans de är friska! Ta det inte för givet vad ni än gör.

Idag fyller min systerdotter Elsa 13 år. Grattis grattis! :) Ska på kalas senare idag. 
 


Pidde snaggade sig igårkväll. Han har aldrig haft snaggat så man är ruskigt ovan. Jag vet inte vad det blir för aktiviteter idag, det är ju sol, men det verkar blåsa en massa. Får se om det blir nå bad eller. Jag måste främst rensa kattlådan.  =/ Så jag går och gör det nu. Hejhej.

Nu har jag uppskattningsvis ca 2 liter slem i halsen. Men hellre det än halsont. Jag hade förberett mig på en solig dag idag, men ack så besviken jag blev. Nu ska jag snart göra allting som jag skjuter upp. Jag är en hejare på uppskjutning. Måste på CV, måste lämna in lönerapport, måste sätta in annons om bilen, måste på banken, måste byta sand i kattlådan osv osv. Har just tagit itu med disken. Skönt att den är överstökad. Idag får mamma besked. Om 12 minuter för att vara exakt. Jag håller alla tummar och tår.

Har nu varit och sett sex and the city-filmen med svägerskan Anna. Den var helt okej. Samtidigt som jag kan bli lite... Vad ska jag säga..? Det är så vansinnigt ytligt. Jag bryr mig tex inte för fem öre om märken. Jag kan heller inte gå i ett par högklackade. Min "walk in-closet" på ca 2 kvm består till största delen av damm och en massa skrot jag inte vet var jag annars ska stoppa. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att köpa en väska för 20 000 även om jag hade råd. Och jag skulle definitivt aldrig ta taxi var jag än skulle även om jag bodde i New York. Det är ju alldeles för kul att köra bil själv. Så. Det är så långt ifrån mitt liv man kan komma. Men om man bortser från det ytliga gillar jag de kvicka replikerna och problemen som man känner igen sig i och romantiken man önskade existerade på riktigt. Tänk om ens liv var sådär. Vackra kärleksscener med filmmusik spelande i bakgrunden. Klyschiga "så levde de lyckiga i alla sina dagar"-slut. Tårar som nästan oavbrutet rinner inte för att man är ledsen utan för att man är rörd. Men. Det skulle nog bli tröttsamt i längden det också.


Jag säger ofta såhär, men jag har nog aldrig haft såhär ont i halsen. Inte i halsmandlarna som jag brukar utan längre ner. Vid strupen. Jag försöker att andas så lite som möjligt, för luften som susar upp och ner från lungorna känns som knivhugg i min stackars hals. Men prova att andas bara ungefär hälften av det du gör i vanliga fall. Man blir alldeles snurrig.

Jag bifogar en bra låt med en begåvad sångerska/musiker. Värsta Moalåten skulle nog många säga.