Förra veckan bestämde jag mig för att lägga ned praktik-letandet. Med då sju veckor kvar till BF kände jag att kroppen började propsa på lite mer vila och uppladdning. Rastlösheten avtog och för första gången kunde jag känna att det kändes skönt att vara ledig. Att jag behövde det.

Ett par dagar efter denna helomvändning ringde min handledare och berättade att det finns en praktikplats åt mig på Bilmäklar'n, de ville att någon skulle hjälpa till med "omorganisering av administrationsavdelningen" (vilket låter rätt fint, men det handlade om att sitta på typ en vind och rensa/styra upp bland papper och pärmar).

I måndags morse var jag där och hälsade på. Och jag har veckan ut på mig att fundera.  Det handlade om två dagar i veckan, och då bara några timmar. Det är 7 anställda, bara äldre karlar. De flesta jobbar som mekaniker, några är försäljare. Jag skulle isf sitta själv i en kall vindsvrå med skumt ljus.
Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag är osäker om detta kommer att ge mig någonting. Om det kommer att öppna nya dörrar. 
Och det var verkligen ett skitjobb, och han sa faktiskt följande mening: "jag skulle inte ens betala mitt barnbarn att rensa upp i den här röran"... (tur då att jag isf får "betalt" på annat håll..)

Handledaren sa att jag får göra precis som jag vill, att bara hoppa på tåget om jag kände att jag verkligen skulle få ut något av det dessa få veckor som kvarstår. Men får jag det i läget jag är nu? När jag är tung, trött, och slut av all halsbränna och ont i diverse kroppsdelar. När det känns som att det enda som snurrar runt i mitt huvud handlar om graviditeten och den allt mer närmande förlossningen. Känner mig väldigt enspårig och tunnelseende, rentav rätt borta i huvet. Att då sitta och bläddra i massa papper i några veckor, och göra ett jobb som inte ens "barnbarnet skulle få betalt för"... Nä. Jag vet inte.

Samtidigt känns det sjukt dumt att tacka nej, eftersom jag varit så desperat i min jakt. Men nu är faktiskt läget annorlunda.. Som ni märker så lutar det väl mer åt att jag avstår, har dock inte bestämt mig än... Hatar att vara obeslutsam!

Måste sova på saken.. En natt till.

Jag sitter och tittar på "Drömmen om ett barn" och tårarna rinner nästan oavbrutet. För de oinsatta är det ett program där man får följa olika par som har svårt att få barn av olika anledningar. Att se dem pendla mellan djupaste förtvivlan och oerhörd lycka kan få en sten att fälla tårar. 

Att titta på detta program gör mig så vansinnigt tacksam. Jag minns känslan då läkaren berättade för oss att det kan bli svårt för mig att bli mamma. Jag minns också skräcken och förtvivlan jag kände då jag låg nyopererad och nydiagnostiserad hemma i vår säng och grät medans jag läste böcker om endometrios och kvinnor som inte kunnat få barn på grund av sjukdomen. 

Men efter först 6 månader tuff medicinering och sedan några månaders försök så gick det vägen. Under dessa månader borde jag fått mängdrabatt på graviditetstest på apoteket. Och känslan när strecket uppenbarade sig på stickan är helt obetalbar. Så fantastiskt obeskrivligt underbart.

Nu sitter jag här med magen i vädret och känner, trots en drake i halsen och revbenen i ett skruvstäd, en enorm tacksamhet.

En person med min nuvarande storlek och kroppsform (päronstuket) har inte jättelätt att hitta kläder som passar i vanliga fall. Speciellt inte byxor. En person med min storlek som är gravid har ett h-vete. Snart drar jag ett skynke över mig.

Jag längtar så mycket till att börja träna som en apa. Och i julklapp ska jag önska mig en PT.


Denna jacka blev det då iaf efter många om och men.



Den har dock inte kommit än, så jag har ingen aning om den passar. Om inte ger jag upp jack-kampen. Då blir det nog till att klippa ett hål för huvudet i ett duntäcke och trä det över mig när jag ska ut. 


När vi väl är inne på ämnet så har vi nu fulla frysen med kakor sen mina kalas. Det är märkligt, Pontus verkar kunna dölja sina fixerade tankar på fikat jättebra. För inte kan det väl vara så att det bara är jag som oavbrutet går och tänker på frysinnehållet? Jag KAN inte slänga det. Men vad tusan ska jag göra annars för att INTE äta det. Det står iofs en frysbox i källarn.. Kanske kan be Pontus gå ner med fikat och sen välta den upp och ner, så jag inte får upp den? Hmmm...

I afton har jag och systersonen Arvid haft gemensamt kalas för vår släkt. Han fyllde 14 den 2:a Oktober och jag fyller år på fredag. Trevligt att träffa hela släkten samtidigt. Men vi är lite väl många för att hinna prata med någon speciell egentligen. Det är fullt ös under några timmar, sen åker man hem till sig och däckar i valfri soffa/säng. På torsdag blir det kalas nr 2, kompisfika, fredag kalas nr 3 med pluggtjejerna, och lördag det fjärde och sista med Pontus släkt.. Det är helt enkelt så att jag gillar att bjuda på kalas. :)



Har nu i ca en veckas tid försökt hitta en mammavinterjacka. Det är kanske det svåraste jag gjort. Att gå på stan och hitta nån är inte ens att tala om. Summan av mammajackor i Skellefteå är totalt 1 st. Jag skojar inte. HM är den enda affären i stan som säljer mammakläder, och de har en jacka att välja på. Och jag gillade den inte.  Nätet har också förvånansvärt lite att bjuda på. Hittade en jag tyckte om, men den kostar närmare 1000 spänn, och att betala det för en jacka jag kommer att ha i drygt en månad känns lite som att bränna upp pengar. Så imorgon åker jag på rusta/kupan/myrorna eller dyl och köper den största mans-jackan de har, och så får jag liksom acceptera att jag kommer att känna mig/vara större än morran fram till lucia.

Är lite nervös för gravidkrämporna i rygg, revben, svank, ljumskar och vader som uppstått.. Orolig för att det ska vara såhär i 8 veckor. Men det sägs att det kan vara jobbigast nu, innan lillis sjunker ner och fixerar sig. Det är liksom som trängst nu. Som tur är är det mest på kvällen/natten besvären kommer, det är inte dygnet runt iaf. Och det kan inte vara så bekvämt att vara bäbis i v 32 heller:) (bild nedan) Skönt att sova med smalbenet som huvudkudde. :) Nu har 3 bäbisar fötts av vars mammor jag vart gravid tillsammans med. Jag är så glad att det gått bra för alla! Och det har börjat kännas mer verkligt nu! Oj vad jag längtar efter vår lillgris! :-)

Det finns en blogg som heter katastrofala omslag, där "vi" i familjen Åkesson har spenderat mycket tid och skrattat oss tårögda. Och en vacker dag händer det. Svärfars gamla kristna sånggrupp "de våras" dyker upp där. Helt fantastiskt kul!


http://katastrofalaomslag.blogspot.com/2011/09/de-varas.html