Jag sitter och tittar på "Drömmen om ett barn" och tårarna rinner nästan oavbrutet. För de oinsatta är det ett program där man får följa olika par som har svårt att få barn av olika anledningar. Att se dem pendla mellan djupaste förtvivlan och oerhörd lycka kan få en sten att fälla tårar. 

Att titta på detta program gör mig så vansinnigt tacksam. Jag minns känslan då läkaren berättade för oss att det kan bli svårt för mig att bli mamma. Jag minns också skräcken och förtvivlan jag kände då jag låg nyopererad och nydiagnostiserad hemma i vår säng och grät medans jag läste böcker om endometrios och kvinnor som inte kunnat få barn på grund av sjukdomen. 

Men efter först 6 månader tuff medicinering och sedan några månaders försök så gick det vägen. Under dessa månader borde jag fått mängdrabatt på graviditetstest på apoteket. Och känslan när strecket uppenbarade sig på stickan är helt obetalbar. Så fantastiskt obeskrivligt underbart.

Nu sitter jag här med magen i vädret och känner, trots en drake i halsen och revbenen i ett skruvstäd, en enorm tacksamhet.