Kan man göra annat än att älska solen?



Älskar när huden börjar få lite färg och fräknarna framträder. Vem bryr sig om rynkor i framtiden? När jag är 40 har de säkert uppfunnit en mirakelkräm som tar bort rynkor på riktigt.;) Hellre brun och fin nu, och uppfylld av D-vitamin, än rynkfri på ålderdomshemmet. :)

Ps. Tack söta ni för responsen efter förra inlägget. Bara ingen tror att jag fiskar efter sympati.. Kram!

Dammsugning ger mig klarhet..

Jag går på gruppterapi nu. Där jag, enligt min mening, egentligen inte passar in. Där det sitter människor med diagnoser som inte jag har. Dock så tror man att det kan hjälpa mig ändå, och tja, varför inte. Värt att testa.
Min diagnos lyder "generalized anxiety disorder". Generaliserad ångeststörning. Det är förhoppningsvis inget jag måste ha hela livet, men just nu är det så. Och jag har accepterat det, och tycker inte att det är någonting att skämmas för. Idag när jag dammsög kom jag till fram till något som har gjort allt lite klarare.

När jag var i tonåren började jag må dåligt. Orsaken var både genetisk och miljömässig. I fem år var det riktigt jobbigt. Men samtal och medicin gjorde att det sakta men säkert blev bättre. När jag började må bättre, blev min mamma dödssjuk. Det var tre år sedan, och hon blir långsamt sämre. Jag förlorade min mamma, i den meningen en mamma fungerar, för tre år sedan, även om hon kroppsligen finns kvar. Bearbetningen av denna förlust pågår varje dag. Vissa dagar känns det som att jag inte klarar av det. Medkänslan med henne är för stor, och sorgen och saknaden blir mig övermäktig.

Och jag undrar varför jag känner mig vilsen i min identitet? Är det konstigt? Idag kom jag fram till att nej. Kanske inte ändå. Under åren då man utvecklas från barn till vuxen var jag sjuk. Utvecklingen blev liksom rubbad.

Innan jag till slut hann tillfriskna och börja stabiliseras till en fungerande ung vuxen, och hitta mig själv, blev min mamma sjuk. Mamma, mitt ankare, min klippa med sin villkorslösa kärlek.
Jorden rämnade under mig, och stabiliseringen avstannade. Sorgebearbetningen tog över.  Jag brukar ofta tänka att jag "önskar att jag kunde bli mig själv igen". Men vad är mig själv? Ingen aning. Jag har inte haft förmågan att bygga upp ett väl fungerande "vuxenjag".

Jag tycker inte synd om mig själv. Jag vet att jag har det så oerhört bra jämfört med många andra. Jag är optimistisk och är glad för den jag är, tycker om mitt liv, och vet att erfarenheten har gjort mig klok.

Men vilsenheten finns kvar. Osäkerheten. Jag stöter och blöter för att få den att minska, men ofta känns det som att jag står och stampar. Kanske inte konstigt att det är svårt för mig att förstå och veta hur andra människor ser på mig, när jag inte vet hur jag själv ser på mig. Vem jag är.
Kanske inte konstigt att jag vacklar. Att jag är livrädd för att människor ser ner på mig, tycker illa om mig, undviker mig.
Att jag ofta och omotiverat ligger sömnlös och funderar på hur folk ser på mig, om jag gjort något fel, sårat någon, irriterat någon. En lärare som skällde ut mig för 6 år sedan gör mig fortfarande alldeles darrig och illamående när jag ser. Jag har grubblat mig gråhårig hur jag ska kunna ställa det tillrätta. Få honom att tycka om mig igen. Fast jag logiskt sett vet att han har annat att göra än att i sex års tid gå och fundera på hur mycket han hatar mig, känner jag det inte. Jag tror inte på det. Det här känslorna präglas av paranoia och egocentrism. Det vet jag också. Logiskt sett.

Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har min Pontus, som stått orubblig vid min sida i alla dessa år. Tacksamheten gentemot honom är för stor för att uttala.
Att jag dessutom har några fina vänner som jag är trygg med, som jag litar på, och som jag litar på att de tycker om mig för den jag är. Vänner jag inte behöver vackla inför. Jag har kommit fram till att de som är mina närmaste vänner är raka och ärliga människor. Säger ifrån om de blir sårade eller om jag gör något som påverkar dem negativt. Det är sådana vänner som gör att jag glömmer bort alla nojjor, och som får mig att känna mig normal och välfungerande. Resten önskar jag att jag kunde rycka på axlarna åt. Inte ta så allvarligt. Man kan inte vara älskad av alla, vara allas vän. Jag behöver inte känna mig otillräcklig för att jag inte kan behaga alla. Försöker upprepa det i huvudet flera gånger per dag. 

Dagens aha-upplevelse känns som ett stort framsteg. Jag tror att jag kanske har hittat förklaringen till att jag är som jag är. Det gör det kanske också lättare att arbeta fram den vuxna Moa som jag tror finns där inne någonstans. Den personen som står för den hon är, sätter ner foten, håller det hon lovar, inte slingrar sig ur saker när modet sviker. Håller en sund och stabil kontakt med vänner och bekanta. Inte låter de paranoida känslorna ta över och sätta käppar i hjulet på henne.

Jag är säker på att många med mig känner såhär. Om det skulle vara någon av dessa som läser som känner igen sig och vill skriva av sig, skicka ett mail vettja! moawestermark.hotmail.com

Ny affirmation:

"För varje dag hittar jag nya små pusselbitar av mig själv. Pusslet kommer att bli mer och mer komplett, och jag kommer mer och mer förstå vem jag är. Även om pusslet tar tid att lägga."










Helg och ny vecka.

Helgen har varit en lugn helg, som de oftast är numera. (nästa helg blir det banne mig några bacardi breezers vattenmelon, blev nå vansinnigt sugen!)
I fredags åt jag middag hos syster Åsa med familj och umgicks med dem ett tag innan jag skjutsade systerdotter med vänner på bio och styrde min kosa mot Nisse där han och hans vänner satt och nördade med diverste iPads, iMacs, iPhones och allt vad de heter..

Igår lördag sprang jag och Lina runt på stan och letade garn till våra amigurumis, för att sedan sätta igång att virka. Vi satt från 15.00 tills jag slängde handduken vid 21.30 och drog vidare på fest där Pidde och gänget befann sig. Det var inte jättelätt att virka under earth hour. Men en pannlampa senare var problemet fixat. :) Nog för att batteri är fusk. Men vi stängde då iaf av allt som sitter i väggen!



Ungefär som "studentnallen" kommer förhoppningsvis mitt första alster att bli, om jag inte river sönder virkningen i ren frustration innan jag hunnit klart den. Imorgon ska jag fara och inhandla ögon! Tror det kan finnas på Ådélls om jag har tur.






Idag har jag och Åsa hälsat på mamma, som var på uruselt humör. Stackars älskade mamma..
När jag hade återhämtat mig från det otroligt jobbiga och energikrävande besöket var det dags för veckans höjdpunkt; reprisen av Greys anatomy. Och lite våfflor på det. Som egentligen inte är så jättegott, fast man gärna vill tro det.



I afton såg jag faktiskt lite hockey hos Piddes kusin, och nu ikväll har vi zappat mellan nya serien på fyran "Stockholm-Båstad" och "Fenomen".. Inget av det var väl nån riktig höjdare.

Imorgon ska jag göra studiebesök på Skogsstyrelsen där jag kanske ska börja praktisera. Spännande! Sen måste jag även börja repa inför dopsjungning nummer två som är kommande lördag. Det blir kul. Sen just ja. Nytt liv, som varje måndag. Nu ska jag vara bättre än senaste tiden. Ska försöka komma igång med lite löpning och styrketräning. Nu går det ju faktiskt att jogga ute. Peppad!!

Nu är klockan egentligen kvart över elva och jag gäspar snart käken ur led. Godnatt!




Ps. Klicka på f5 för att uppdatera sidan (eller högerklicka, sen välj "uppdatera"), har hört att den ser lite konstig ut!






WWF!

Har hela kvällen suttit och tittat på pandaklipp på youtube, och gråtit mer än en skvätt.. Dom är så söta så att hjärtat mitt värker! Och att de är utrotningshotade får ju inte hjärtat att värka mindre om man säger så..





Min pandaförälskelse började när "Djur i fara" gick på tv4 2007. Linda Isacsson for runt i världen för att bekanta sig med utrotningshotade djur. Avsnittet då hon besökte pandorna berörde mig speciellt mycket.

Namnlöst dokument


Har länge länge tänkt att jag ska bli pandafadder, och tog tag i saken ikväll. Men just när jag skulle skicka iväg mina uppgifter fick jag så vansinnigt dåligt samvete mot alla andra utrotningshotade djur som jag INTE hjälper om jag bara blir pandafadder. Så då fick det helt enkelt bli världsnaturfadder. Nu känns det gott i hjärtat!

Gör skillnad du med! Gå in på: http://www.wwf.se/insamlingsportal/ och bli fadder. :)



Moa: promeneraren.

Jag går och går. Idag blir det extra mycket gå. Först förbi Sunnanåskolan för att skriva ut CV:n. Sen gå runt och dela ut CV:n. Sen gå in på stan för att träffa Nisse. Sen gå till mamma. För att till sist gå hem igen.

Ska försöka träna bort min avighet till att promenera TILL saker (istället för att gå en timmes runda och sedan hoppa i duschen direkt) , eftersom jag blir svettig, för att sedan genast börja frysa när jag sitter still.
Men att ta med sig en extra tröja att byta till brukar ju funka. Fast idag skulle det då bli att ta med fyra tröjor eftrersom jag har fyra stopp.. Hmm.. Då måste jag ha med mig en stor trunk för att rymma alla, och eftersom den är tung kommer jag att svettas mer, och därför måste jag ha med mig ännu fler tröjor. En ond spiral. :)

Förutom att sjunga på Charlies dop imorgon<3, och ta emot lite glada inspelare till våran studio på söndagkväll, har jag inga som helst planer för helgen. Pontus ska givetvis se hockey ikväll. Jag spyr snart på TV:n. På rikt! Skulle nog bli lite halvdålig stämning då.. Jag fick ju hemska bannor efter att ha satt fast ett papper på tv:n med tuggummi. (tänkte att det var samma sak som häftmassa. Det var det inte.) Anar att kräk är snäppet värre än tuggummi.

Måste göra något åt min paranoia. NU! Det funkar ju inte att gå och tro att folk tycker illa om en för minsta lilla. Bläää vilken usel egenskap. Självkänsla, komsi komsi!!

Har hittat ännu ett radhus i Ursviken där jag kan tänka mig bo, blev inte lika kär som i förra huset, men lite småbetuttad sådär: (klicka på huset om du vill se mer)



20. Your month.

Jag kan inte påstå att månaden som gått vart en jättebra månad. Mycket upp och ner, hit och dit. En liten identitetskris, besvikelser och oro över människor som står mig nära. Årets kallaste månad till på köpet. :/

MEN! Inte att förglömma så har februari haft sina guldkorn också. Jag fick en ny vän som får mig ut på dagliga promenader. Och en ny liten prinsessa; Märta, föddes! Och en kompis kom med en glad nyhet. :)
Sally och Georg som ger mig så mycket glädje har förstås lyckats även denna månad, fina vänner och familj som bryr sig och får mig att må bra. Spelkvällar som nästan slutat i handgemäng tack vare fyra tjurskallar (tjejerna leder, 9-7..) , trevliga lördagskvällar med mello, (till slut) ett gäng soliga dagar som gett en hopp om vår.

Nu blickar jag framåt och ser till att ordna en ny praktik! Det här går ju inte för sig!


personlig almanacka 2011..



I just had to!

Sjuka sysselsättningar.

I söndags skröt jag för min syster om att jag klarat mig från alla otaliga förkylningar som pågått sedan vi gick mot kallare tider. Det skulle jag inte ha gjort. Igår blommade en redig förkylning ut! Som tur var är halsen så gott som skonad denna gång, nu är det bihålorna som bråkar, plus att det känns som att jag har feber fast jag inte haft det någon av de 10 gångerna jag kollat sedan igår. :)

När jag blir sjuk blir jag girig. Då vill jag bara ha, ha och ha. Jag har faktiskt unnat mig en ny börs från Tradera som jag tyckte var söt.



Sen tog sjukdomsbudgeten slut för denna gång.

En annan grej jag inte skulle tacka nej till nu:






bakgång?

Idag har varit en sån dag då jag jämfört mig med andra hela dagen. Till min egen nackdel, vilket inte är helt ovanligt. Jag ser andras framgångar och mina egna misslyckanden och tillkortakommanden. Jag vet nånstans långt inne att jag inte är värdelös, men hittar inte åt den vetskapen. Jag önskar mig en egen framgångssaga. Nåt mina nära kan fråga mig intresserat om. Nåt jag kan vara stolt över. Jag vet förnuftsmässigt att en människas värde inte sitter i ens handlingar och framgångar, men jag KÄNNER det inte så. Jösses mamma vad jag saknar dig när det känns såhär.

RSS 2.0