Jag går på gruppterapi nu. Där jag, enligt min mening, egentligen inte passar in. Där det sitter människor med diagnoser som inte jag har. Dock så tror man att det kan hjälpa mig ändå, och tja, varför inte. Värt att testa.
Min diagnos lyder "generalized anxiety disorder". Generaliserad ångeststörning. Det är förhoppningsvis inget jag måste ha hela livet, men just nu är det så. Och jag har accepterat det, och tycker inte att det är någonting att skämmas för. Idag när jag dammsög kom jag till fram till något som har gjort allt lite klarare.

När jag var i tonåren började jag må dåligt. Orsaken var både genetisk och miljömässig. I fem år var det riktigt jobbigt. Men samtal och medicin gjorde att det sakta men säkert blev bättre. När jag började må bättre, blev min mamma dödssjuk. Det var tre år sedan, och hon blir långsamt sämre. Jag förlorade min mamma, i den meningen en mamma fungerar, för tre år sedan, även om hon kroppsligen finns kvar. Bearbetningen av denna förlust pågår varje dag. Vissa dagar känns det som att jag inte klarar av det. Medkänslan med henne är för stor, och sorgen och saknaden blir mig övermäktig.

Och jag undrar varför jag känner mig vilsen i min identitet? Är det konstigt? Idag kom jag fram till att nej. Kanske inte ändå. Under åren då man utvecklas från barn till vuxen var jag sjuk. Utvecklingen blev liksom rubbad.

Innan jag till slut hann tillfriskna och börja stabiliseras till en fungerande ung vuxen, och hitta mig själv, blev min mamma sjuk. Mamma, mitt ankare, min klippa med sin villkorslösa kärlek.
Jorden rämnade under mig, och stabiliseringen avstannade. Sorgebearbetningen tog över.  Jag brukar ofta tänka att jag "önskar att jag kunde bli mig själv igen". Men vad är mig själv? Ingen aning. Jag har inte haft förmågan att bygga upp ett väl fungerande "vuxenjag".

Jag tycker inte synd om mig själv. Jag vet att jag har det så oerhört bra jämfört med många andra. Jag är optimistisk och är glad för den jag är, tycker om mitt liv, och vet att erfarenheten har gjort mig klok.

Men vilsenheten finns kvar. Osäkerheten. Jag stöter och blöter för att få den att minska, men ofta känns det som att jag står och stampar. Kanske inte konstigt att det är svårt för mig att förstå och veta hur andra människor ser på mig, när jag inte vet hur jag själv ser på mig. Vem jag är.
Kanske inte konstigt att jag vacklar. Att jag är livrädd för att människor ser ner på mig, tycker illa om mig, undviker mig.
Att jag ofta och omotiverat ligger sömnlös och funderar på hur folk ser på mig, om jag gjort något fel, sårat någon, irriterat någon. En lärare som skällde ut mig för 6 år sedan gör mig fortfarande alldeles darrig och illamående när jag ser. Jag har grubblat mig gråhårig hur jag ska kunna ställa det tillrätta. Få honom att tycka om mig igen. Fast jag logiskt sett vet att han har annat att göra än att i sex års tid gå och fundera på hur mycket han hatar mig, känner jag det inte. Jag tror inte på det. Det här känslorna präglas av paranoia och egocentrism. Det vet jag också. Logiskt sett.

Jag är så fantastiskt lyckligt lottad som har min Pontus, som stått orubblig vid min sida i alla dessa år. Tacksamheten gentemot honom är för stor för att uttala.
Att jag dessutom har några fina vänner som jag är trygg med, som jag litar på, och som jag litar på att de tycker om mig för den jag är. Vänner jag inte behöver vackla inför. Jag har kommit fram till att de som är mina närmaste vänner är raka och ärliga människor. Säger ifrån om de blir sårade eller om jag gör något som påverkar dem negativt. Det är sådana vänner som gör att jag glömmer bort alla nojjor, och som får mig att känna mig normal och välfungerande. Resten önskar jag att jag kunde rycka på axlarna åt. Inte ta så allvarligt. Man kan inte vara älskad av alla, vara allas vän. Jag behöver inte känna mig otillräcklig för att jag inte kan behaga alla. Försöker upprepa det i huvudet flera gånger per dag. 

Dagens aha-upplevelse känns som ett stort framsteg. Jag tror att jag kanske har hittat förklaringen till att jag är som jag är. Det gör det kanske också lättare att arbeta fram den vuxna Moa som jag tror finns där inne någonstans. Den personen som står för den hon är, sätter ner foten, håller det hon lovar, inte slingrar sig ur saker när modet sviker. Håller en sund och stabil kontakt med vänner och bekanta. Inte låter de paranoida känslorna ta över och sätta käppar i hjulet på henne.

Jag är säker på att många med mig känner såhär. Om det skulle vara någon av dessa som läser som känner igen sig och vill skriva av sig, skicka ett mail vettja! moawestermark.hotmail.com

Ny affirmation:

"För varje dag hittar jag nya små pusselbitar av mig själv. Pusslet kommer att bli mer och mer komplett, och jag kommer mer och mer förstå vem jag är. Även om pusslet tar tid att lägga."