Det 100:e nej:et. Så känns det. Jag som var på väg. Efter nio månaders praktik var mitt arbets-självförtroende på väg uppåt efter att ha legat och krälat i smutsen i flera år. Jag klarade ju faktiskt av halvtid. Och inte bara klarade av. Jag gjorde ett rätt bra jobb till på köpet. De var nöjda med mig, och önskade att de kunde ha mig kvar, men på grund av nedskärningar och omformationer gick inte det.

Det var 10 månader sedan jag slutade där. 10 långa månader när jag nu tillsammans med min praktikhandledare har letat en passande praktikplats. Vi har frågat på varenda företag i stan, varenda kontor. För det är en sådan praktik jag vill ha. Jag kan överhuvudtaget inte jobba inom varken vården eller handels. Jag passar inte där, och jag klarar det inte. Har testat förr. Kyrkogårdsarbete funkade rätt okej, men tyvärr mådde jag ju så vansinnigt gravid-illa då. Och bortsett från illamåendet kände jag att den växande magen begränsade min insats. Jag hade möjlighet att börja om där när illamåndet gick över. Men det är ett rätt tungt kroppsarbete, så jag kände att jag inte kunde göra mig själv rättvisa där som gravid. Kontor fixar jag däremot, gravid eller ej, det vet jag. Men praktikplats på ett kontor är uppenbarligare svårare att skaffa än att vinna miljonen på triss. Jag får upp hoppet varenda gång. Och varje gång blir jag än lite mer besviken.

Nej:et från Norran idag var precis som om någon dragit undan mattan under fötterna på mig. Jag trodde verkligen att Norran var Stället med stort S. Jag hann få upp förhoppningen, och jag bad till gud både en och två gånger, och jag som inte ens är så religiös. Jag sa: Kom igen nu gud, visa att du finns. Bevisa det. Ge mig den här chansen.

Men de ville inte ha mig på Norran heller. Och nu sitter jag här. I snart fyra månader har jag varit sysslolös, praktiklös. Och på dessa 4 månader har mitt självförtroende och min självkänsla rasat till botten igen. Nu är jag tillbaka där jag var för 1 1/2 år sedan. Jag känner mig återigen totalt värdelös. Trots att ställena inte egentligen tackar nej till mig som person, eftersom de redan sagt nej när min handledare ringer och kollar upp möjligheter. De vet inte vem jag är. Men ändå känner jag mig sämst i världen. Jag kan inget, klarar inget. Det enda jag duger till är att gå hemma. Alla andra klarar ett jobb utom jag. Jag kommer aldrig att få ett jobb, för om ingen ens vill ta emot mig som en extra gratis praktikresurs, vem vill då anställa mig och ge mig betalt? Och ju längre tiden går som sjukskriven, desto färre chanser får jag. Desto tommare ekar mitt patetiska CV. Här går förnuft och känsla isär. Nog vet jag att mina tankar inte riktigt är sanning, men jag KÄNNER det såhär. Att förnuftsmässigt veta att jag nog nånstans är värd lika mycket som alla andra spelar liksom ingen roll när jag inte känner det på riktigt.  Jag som hade gjort så många framsteg. Jag som hade börjat må så bra, hade hittat min väg, kände mig så stolt över mig själv.  

Nu tickar livet på och jag står återigen still. Utvecklas ingenting. Jag sitter av tiden. Väntar ut den. Slösar den. Kastar bort den. Försöker fylla mina dagar med så mycket som möjligt för att slippa stanna av och tänka. För det jag då tänker är sådant som jag skriver om nu. Men det jag gör är bara utfyllnad. Inget som ger min tid mening. Jag är människorna i min närhet evigt tacksam. De som tar sig tid att träffa mig, roa mig, få mig att tänka på annat.

Nu är det 10 veckor kvar tills våran älskade lilla unge beräknas komma. Och 10 veckor till som sysslolös, det känns rent ut sagt överjävligt. Men jag måste nog tyvärr vänja mig vid tanken. Ju fler dagar som går, desto mindre idé är det att starta upp något nytt. Min handledare säger redan nu att det känns svårt att sätta igång något, när det handlar om en så kort period. För mig är det ingen kort period. För mig känns 10 veckor som 10 år. Men vad kan jag göra? Jag kan inte trolla. Jag kan inte få något ställe att ta emot mig mot deras vilja.

Av någon anledning är jag inte rädd för att bli mamma. Det vet jag att jag kommer att fixa. Och det är tanken på lillis och det nya livet som väntar som gör att jag fixar den här tiden. Jag drömmer mig bort, längtar, fantiserar.. Jag ser fram emot alla nya utmaningar och prövningar. Och all ny kärlek som kommer på köpet.
 Så trots allt jobbigt nu kan jag ändå betrakta mig själv som otroligt lyckligt lottad. Och nu är det dags att försöka släppa den här besattheten av att jag måste ha en praktik för att känna en mening med tiden och känna ett egenvärde. Nu är det dags att rå om mig själv och den lille där inne. Det är egoistiskt av mig att inte göra allt för att vi ska må så bra som möjligt. Dags att sluta grubbla och att börja försöka njuta av tiden och livet. Och jag ska verkligen verkligen försöka.

Efter kl 15 idag skulle personalansvarig på Norran ringa till min handledare och tala om ifall jag får praktik där eller inte. Nu är klockan 15.31 och jag sitter som på nålar. Kom igen nu gud, have some mercy....

Söndag igen. Och med den dagen kommer magontet. En ny vecka att panikfylla med aktiviteter. Folk kan tycka att det verkar härligt att vara sysslolös. Det är det ohärligaste jag vet. Det är vidrigt! Nu har jag vart utan praktik i 3 månader, och jag mår skit av att gå hemma. Nu har det gått så långt så att jag konstant måste göra något, för så fort jag stannar upp och inte har något inplanerat härnäst så får jag panik.

Och jag blir så fruktansvärt arg på utsikten (instansen som ska hjälpa mig med praktik och komma ut i arbetslivet, och som jag tidigare alltid har lovordat men som nu retar gallfeber på mig..) eftersom de inte hjälper mig det minsta längre! Jag måste ringa och tjata flera gånger i veckan, och ändå händer det ingenting. Posten var inget för mig, det enda jag skulle göra var att stå i ett enskilt rum och sortera paket. En påhittad syssla för mig, och utan folk runt omkring. Dessutom stå och gå hela tiden, vilket jag inte känner mig så peppad på nu i slutet av graviditeten. Då kom jag med två nya förslag. Norran och Turistbyrån. Min handledare skulle kolla upp det.

Dagarna gick och på fredag messade jag och frågade om han fått några napp. Då svarade han att han inte kollat än. Alltså va!?!? Jag har sagt hur dåligt jag mår av att bara gå hemma, och de har också uttryckt att vi måste lägga på ett kol så att jag hinner börja någonstans och vara där ett tag innan det är dags för bäbisen att komma. Men ändå så går det en hel vecka utan att han ens har ringt!?!? Han skrev att han var ledig den dagen, men att vi skulle höras på måndag (imorgon). Jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Ville bara slå och sparka på något!! Och jag önskar att jag imorgon kan uttrycka min ilska och frustration, men som vanligt kan jag ju inte bli arg, utan då slutar det bara i tårar och att jag typ ursäktar mig själv för att jag finns.

Jag vill inte ha det såhär längre. Jag vill ut i arbete nuuuuu!!! Det är drygt två månader kvar till beräknad förlossning, och jag kan bara inte gå hemma två månader till, då kommer det att slå slint på riktigt.

Det känns ju lite dumt att lägga ut en sånhär sjukt bra sånginsats efter att just lagt ut min egen inte alls lika imponerande stämma... Men jag måste ju, när man är så sjukt bra som Molly 15 år är! Japp, 15!! Hon låter snarare som en 30-årig soulnegress!

V. 28

Igår var vi alltså på IKEA. Som vanligt så var jag jättepeppad i början, tills tröttheten i huvud och fötter anlände, lagom till tag-själv-lagret. Och som vanligt vaknade Pidde till just när min energi sinade, och om det berodde lagervagnarna som han som vanligt åkte omkring på som om det vore värsta räcerbilarna (han gjorde även ett försök att sjutsa omkring mig, men under den 10 meter korta färden han jag få mild dödsångest, så det var ingen lyckad idé) eller om det berodde på att han såg slutet på ikeatunneln, det låter vi vara osagt.
Lina och Robert gick för sig själva, men vi lyckades tajma in varandra i kassan som tur var, så de kunde hjälpa oss att bära.. Ibland är det skönt att inte få bära så tungt. :)

Igårkväll fick vi nya sängen på plats, och ikväll har jag kämpat med stolar och sofföverdrag. Pidde jobbar natt, men när han kommer hem imorgon gör vi ett sista gemensamt ryck innan han drar iväg på fiskeresa med grabbpolarna.

På måndag ska jag på studiebesök på Posten. Om det verkar bra får jag börja praktisera där. Jag hoppas att det är nåt för mig!

Nu har maggen blivit riktigt rund, och nu kan jag roa mig länge med att sitta och titta på hans små akrobatövningar som visar sig genom att magen plötsligt buktar och putar på olika sätt. Det är märkligt. :) Har dessvärre börjat om att må illa.. Inte hela tiden, det kommer och går. Men tydligen kan man börja må illa när bebben trycker på levern. Så det är inget konstigt. Det är bara att stå ut. 
Får en tanke ibland; tänk om barnmorskan såg fel på ultraljudet, tänk om det kikar fram en liten flicka när det är dags! Vilken chock! Men det är inte helt omöjligt, det har ju hänt tidigare att de gissat fel. Så vi måste nog börja vänja oss med tanken, så förvåningen inte blir alltför stor om det skulle visa sig bli en tös. Vi skulle givetvis bli lika glada när chocken lagt sig.... :)

Nä nu lockar den nya sängen! Godnatt!

Förra veckan köpte jag lite otippat Lithells varmkorv. Det händer inte ofta, men kände mig sugen på det. Vi åt i godan ro, men några dagar senare såg jag på nyheterna att bla Lithells återkallade sina korvar efter de hittat Listeriabakterier i dem.
Listeria är en bakterie som oftast drabbar gamla, sjuka och gravida som fått i sig dålig mat. Man får influensasymptom som kan leda till blodförgiftning eller hjärnhinneinflammation bland annat. Och som gravid kan det vara livsfarligt för barnet och ibland även för mamman. När jag hörde om detta blev jag först inte speciellt orolig. Jag är inte sån som oroar mig för sjukdomar i onödan. Och jag vet att det är ytterst ovanligt att man blir sjuk trots man fått i sig tveksam mat. 1-2 gravida per år drabbas ungefär.

Men... I torsdags började jag må konstigt. Fick huvudvärk och började må illa. Fick sedan diarré och har haft det sedan dess. Inte någon jättejobbig variant, men ändå så att jag känner mig risig. Detta gjorde mig väldans orolig i fredags morse, och jag ringde barnmorskemottagningen och fick en akuttid på förslossningen för att ta listeriaprover. Blodprov i vardera armveck samt livmodertappsprov. Usch. Jag får besked om ca en vecka. Men även om proverna visar negativt KAN jag ändå vara smittad, eftersom inkubationstiden ligger på uppåt 70 dagar. Men om så är fallet så är mina symptom nu oberoende av listeria vilket skulle kännas betryggande. Ingen i min närhet har dock några magsjukesymptom, vilket är lite oroande. Vad är det då liksom?

Om jag nu skulle vara smittad får jag gå på antibiotika som man sätter in intravenöst, vilket ska hjälpa både mig och bäbisen. Och trösten är väl att de isf upptäckt det i god tid, innan jag åker på nån obehaglig blodförgiftning eller liknande. Jag antar att det är bättre ju fortare det upptäcks.

När man läser på nätet och graviditet och listeria blir man inte direkt lugnad. Därför försöker jag att inte läsa, men jag vill ändå få mer information än vad barnmorskorna kunde ge mig. De visste heller inte så mycket, eftersom det är så extremt ovanligt. Har massa frågor som jag inte fått svar på... Fick dock ett jättefint mottagande av barnmorskorna på förlossningen, och fick mig en favorit som hette Barbro.

Jag blir liksom så arg på slumpen. Vad är oddsen att jag skulle bli sugen på varmkorv just den där veckan då de sålde listeriasmittad korv. Vad är oddsen att jag skulle köpa just det märket, när det finns så många att välja mellan? Jag vet att det inte lönsch att grubbla över detta, men tankarna faller lätt åt det hållet.

Så nu är det bara att hålla koll på kroppstemperaturen, om jag får feber måste jag nog åka in. Sen är det bara att vänta på provsvaren..... Suck.

Jag måste ändå säga att det finns en charm med att ha 3 1/1 timme till närmaste IKEA. Planeringen och peppen som byggs upp mellan gångerna är trevligt. :)

Som jag skrivit tidigare är jag påväg in i en ny era. Den gamla stilen är påväg ut, och den moderna påväg in.

Jag visade ju exempel på detta i följande inlägg: 

http://moawestermark.blogg.se/2011/may/vill-ju-gora-om-ju-igen.html


Jag vet att jag gör om hemma oftare än en medelsvensson. Jag vet också att det beror på att jag har lite för mycket tid. Men jag tror att det kommer att ge med sig när jag blir mamma. Då har jag inte riktigt varken tiden eller orken..:) Sen är ju givetvis ambitionen att jag ska få ett jobb inom en rimlig framtid. Pontus har accepterat mitt ständiga omgöringsbehov, men villkoret är att jag sköter säljandet och köpandet, och lägger egna pengar mellan om det behövs. Tänk att han står ut med alla mina fix-idéer. Det krävs dock lite smörande från mitt håll först. :)

Nåväl. Nu håller jag alltså på att sälja ut massa saker på blocket, och sen åker vi på IKEA för att handla upp vinsten. Så det blir inte så mycket pengar att lägga mellan.  Har redan fått det mesta sålt. IKEA är som bekant billigt. :) 
Den 13e drar jag, Pidde, Lina och Robert på en roadtrip upp till Haparanda!

Lite av grejerna som ska köpas:


  





Till Lillis:




                                                             (sängkläderna)
 




Sen blir det detta skötbord från babyproffsen:


                                         



Ett tavelmotiv jag beställt från allposters.com:






Vi ska ha min gamla vita spjälsäng, som jag ska måla upp så den blir lite fräschare.