Det känns helt absurt att besöka sin svårt sjuka moder, för att sedan ett par timmar senare åka hem igen och fortsätta det vanliga livet. Helt sjukt känns det. Hur länge orkar man se henne lida? Femte året nu.

Först vill jag tacka för de fina orden rörande vår Svante-sång. Tack! Det värmer massor. Och påminner mig om hur enkelt det är att göra någon glad genom beröm och komplimanger. Ska börja slösa mer med den varan. :)

Naturligt nog har jag sedan jag blev mor börjat fundera mycket på det här med uppfostran (gillar inte ordet, men kommer just nu inte på någon synonym som jag tycker passar bättre. Kanske vägledning.) Vi har ännu inte, som föräldrar till en 4-månaders, måstat vara med som så många svåra situationer när det kommer till uppfostran. Mitt enda problem nu är att försöka lära Svante att inte bita mig när han äter. Det är den första egentliga utmaningen, och jag stöter redan på patrull. Och jag inser.. Det är inte lätt. Men nu kommer det. Min vision om hur man är en bra förälder. I alla fall en okej en.

Jag läste någonstans en mening, (tror det var en krönika som någon postat på facebook),  sagd av ett väldigt insiktsfullt barn, som har kommit att fastna. Den löd:

"mamma, när du skäller på mig har jag svårt att tycka om mig själv." 

Den meningen kapslar in det mesta med vad jag tror på inom barnuppfostran. Jag tror att ju mer och ju högre man skäller på ett barn, desto mer sänker man dennes självkänsla. Med det menar jag inte att jag aldrig kommer att skälla på mina barn eftersom det faller på sin egen orimlighet, men jag kommer däremot att försöka välja mina strider, och framför allt välja HUR jag "skäller".
Jag kommer att försöka förklara varför jag blir upprörd när jag blir det.  Jag kommer att försöka akta mig för att skrika. Och jag kommer att försöka i den mån det är möjligt att akta mig för kränkningar. Helt säkert lättare sagt än gjort, men jag är villig att göra mitt bästa. 
Med kränkningar menar jag tex att kalla barnen negativa saker. Exempelvis ordet "dum" som har så många bottnar. Utan istället säga "det du GJORDE var dumt." Och sedan förklara varför. Däri ligger en enorm skillnad tror jag. När tålamodet tryter är nog det här svårt att komma ihåg sina förnuftiga visioner, men jag tror att man kan träna sig i att minnas.

Sen tror jag att man ska akta sig för att ge dubbeltydiga budskap. Ett klassiskt exempel är att själv skrika; SLUTA SKRIKA, till sina barn. Barn gör som du gör osv... Jag kan tänka mig att man kommer att måsta bita sig i tungan både en och hundra gånger för att inte göra trampa i den här klassiska fällan.. Men som sagt. Försöka ska jag.
En sak till jag tror på är att själv visa att man gör fel, är mänsklig, blir ledsen, blir trött osv. Framförallt att kunna säga förlåt. Om man som förälder kan visa för sina barn att man inte är perfekt, att man gör misstag, tror jag det blir lättare för barnen att lära sig rätt och fel, och att det är okej att göra fel, bara man rättar till det sen i den mån det går. Där har vi det igen. Barn gör som du gör. Det tror jag öppnar upp för en helt annan dialog. Och skapar ett förtroende och en trygghet i relationen mellan barn och vuxen. 

En till viktig grej tror jag är att lyfta fram det positiva. Att berömma och bekräfta när barnen gör bra saker. Då tror jag att de växer, och lär sig att det ger utdelning att göra rätt.

Jag vet att jag kommer att göra hundra misstag som förälder. Jag anser att jag redan gjort flera stycken. Men jag tror att det är ett livslångt lärande, och jag hoppas att man genom diverse prövningar och situationer blir mindre valhänt med tiden.

Ptja. Det var väl typ allt jag hade i huvudet den här kvällen. Godnatt.