Svante föddes den 25 december klockan 22.04. Han vägde 3820 g och var 52 cm lång.
Det går inte att beskriva lyckan och stoltheten vi känner! Inte heller kärleken som fullständigt svämmar över i hjärtat. 

Vi hälsar och tackar för alla hälsningar och lyckoönskningar, snacka om att vara lyckligt lottad med så fina människor omkring sig! <3

Det kommer mera... Men nu vill vi bara rå om varandra och spendera all tid med att lära känna våran lille Svantevante. :)

1. Sömn
2. Massage
3. Mat och godsaker (om det är nån gång man känner att man får unna sig allt man är sugen på är när man är höggravid) Framförallt apelsiner, pepparkakor och pizza.
4. Karl Pilkington
5. Mario Kart
6. Tradera
7. Modern Family
8. Reklamen med den söta hunden som håller på att ramla ned från sängen
9. Fåglarna som äter på vår talgboll
10. En fika på stan, alldeles för många gånger i veckan
11. Sjunga med till Mariah Careys "all I want for chrismas is you" för full hals och låtsas att det låter lika bra som orginalet genom att ignorera alla kråkor (Det gör jag varje jul)
12. Bada badkar och bli kall om magen som sticker upp ur vattnet 
13. Försöka föreställa sig hur vår bäbis kommer att se ut ( Resultat: en hårlös liten tjockis med valkar, vingmutter-öron, skrattgropar, små ögon och obefintlig överläpp = rätt söt ;) )
14. Fuldansa till "Have a holly jolly christmas"
15. Försöka komma på nya namn till bäbisen (Resultat hittills: 0 nya namn)
16. Christer i P3
17. Omkategorisera i bäbisens garderob (förvånansvärt hur många olika sätt man kan organisera bäbiskläder)
18. Spela in roliga filmer med kameran vi lånat
19. Repriser av Top model, säsong 2,3,4 (det går undan när det är repriser varje dag)
20. Ljudboken Niceville

Nr 6 och 10 är tyvärr något som det blivit mindre av nu, pga rätt ekande plånbok. Nr 12 är tyvärr också svårt eftersom vi har stopp i avloppet som orsakar översvämning varje gång man ska tömma karet. Två rör-rensningar till trots.

Dags för nr 5!

Efter förra veckans barnmorskebesök tog jag mig i kragen och började planera dagarna, bara för att ha fullt upp och slippa gå och vänta som en annan värpsjuk höna. Ställde in mig på bäbis efter jul bara för att mentalt orka. Det funkade superbra! Tills ikväll. Helgen är över, en ny vecka imorgon, och inget att göra. Allt är klart. Det finns inget mer att städa. Inget mer att rensa. Folk jobbar. Jag vankar. Det enda folk frågar är; "jaha, ingen bäbis än?" Det känns på nåt konstigt sätt som att det är jag som misslyckas med att klämma ut honom. Och ändå har det bara gått en vecka över ultraljudstiden. Jag kan mycket väl gå en vecka till. Eller i värsta fall två. Om det nu är mitt jämra datum som stämmer, och läkarn tycker att jag och bebben verkar må bra 25:e och inte sätter igång mig. VARFÖR var ultraljudet tvunget att misstämma?? VARFÖR var BM tvungen att för 10 dagar sedan utbrista att "nu blir det när som helst"?? Dessa 10 dagar har varit de längsta i mitt liv. Och nu har jag blitt så stor att ryggen är som en ostkrok och värker oavbrutet samtidigt som bristningarna tagit över min mage totalt. Vad i hela friden ska jag göra fram till den 25:e och läkartiden? Och nu skiter jag fullständigt i om folk tycker att jag gnäller. Att det är ett I-landsproblem osv. Klart det är. Men just nu är det hela min värld och det enda jag kan tänka på. Längtar tills jag kan se det komiska i det här.

Besöket hos barnmorskan blev inte alls som jag hade hoppats. Jag var öppen knappt 2 cm, dvs några fjuttiga millimeter sen sist, min jäkla molvärk till trots. Jag hade i mina fantasier tänkt mig att hon skulle utbrista nåt i stil med: "himmel och pannkaka, här har det hänt massor, du kan nog knalla över till förlossningen nu på en gång!" Istället tittade hon på mig med medlidan i blicken och bokade en tid hos läkaren den 25. Dvs på juldagen... Då ska han göra en bedömning om det är dags för igångsättning då eller om vi ska avvakta ytterligare. Tiden hos läkaren fick mig att börja misströsta. Jag menar... Juldagen!! Det är ju svinlänge kvar tills dess! Ska jag alltså ha det såhär i.. *räknar*.. 10 dagar till!? Jag vet såklart förnuftsmässigt att en läkartid inte alls behöver betyda att jag kommer att gå över ända tills dess, men... Det kändes så idag.. Speciellt med tanke på att min molvärk inte alls behöver betyda att något är på gång. Såhär kan man tydligen ha i många dagar/veckor innan. Full av hormoner och besvikelse flännande jag hela vägen hem, och fortsatte ända tills jag somnade i soffan... Stackars Pidde som får stå ut med den här känslostormen. Blääääääääääääääääääääää..................

Och nu börjar till och med pappan här hemma bli övervänt! Har i två dygn haft konstant molvärk som trots knaprande av alvedon gjort att jag sovit riktigt dåligt. Men jag har ändå varit på bättre humör dessa två dygn eftersom det betyder att det ändå händer något! Söndag och måndag var värre, då var det så lugnt så jag hann börja tvivla att det skulle bli någon bäbis alls.

Vi ska till barnmorskan idag igen. Och jag lämnar inte hennes rum förrän hon gjort allt hon kan för att försöka sätta igång något. Hinnsvepning nästa!!


Intresset från nära och kära har gjort mig alldeles häpen. Mobilen plingar stup i ett, och så fort jag inte uppdaterat här eller på FB på någon dag så börjar folk höra av sig och fråga om något satt igång! Alla lyckönskningar gör mig alldeles varm, vilken omgivning man har! <3

I torsdags hade vi vår sista rutinkontroll, och då gjorde barnmorskan en koll där nere för att se hur landet låg. Hon chockade oss lite med att meddela att livmodertappen var mjuk och redo, och att jag var öppen 1,5 cm! Hon kände även hans huvud. Det kom som en glad överraskning! Hon trodde inte det var långt bort, och tippade på i helgen, även om nog ångrade sitt utlåtande lite när hon såg hur hoppet tändes hos mig! Nu har helgen gått, bf-dagen passerat utan att vi sett röken av någon bäbis trots raska promenader, snöskottning, språng i trappor osv, och jag, ja jag känner mig allt lite snuvad.. Hon sa ju...!!

Jag är verkligen en rookie på att inte kunna sova. Jag vet som inte vad man ska pyssla med. Jag lyssnar förstås på böcker, men det räcker som inte för att roa mig. Så jag kissar, tar en macka, virkar en stund, spelar lite spel på mobilen, googlar på saker kring graviditeter/förlossningar, kissar igen, grubblar lite, kollar facebook, lägger lite bud på onödiga traderaprylar, försöker parera för lillis sparkar, kissar en gång till osv tills det helt plötsligt börjar ljusna och jag däckar som en klubbad. Förstår mig inte alls på min inre sovklocka för tillfället. Undrar vad som är mest frustrerande. Att vara pigg och inte kunna sova när man ska, eller att vara trött och inte få sova när man vill. Det återstår att se om några veckor.

Också plötsligt händer det något som gör en genomglad och stolt i hela kroppen! När en familjemedlem och vän som man oroat sig över tar tag i sina problem och visar sig sårbar. Det är stort, starkt och modigt. Nu somnar jag med en varm känsla i hjärtat.:)