Besöket hos barnmorskan blev inte alls som jag hade hoppats. Jag var öppen knappt 2 cm, dvs några fjuttiga millimeter sen sist, min jäkla molvärk till trots. Jag hade i mina fantasier tänkt mig att hon skulle utbrista nåt i stil med: "himmel och pannkaka, här har det hänt massor, du kan nog knalla över till förlossningen nu på en gång!" Istället tittade hon på mig med medlidan i blicken och bokade en tid hos läkaren den 25. Dvs på juldagen... Då ska han göra en bedömning om det är dags för igångsättning då eller om vi ska avvakta ytterligare. Tiden hos läkaren fick mig att börja misströsta. Jag menar... Juldagen!! Det är ju svinlänge kvar tills dess! Ska jag alltså ha det såhär i.. *räknar*.. 10 dagar till!? Jag vet såklart förnuftsmässigt att en läkartid inte alls behöver betyda att jag kommer att gå över ända tills dess, men... Det kändes så idag.. Speciellt med tanke på att min molvärk inte alls behöver betyda att något är på gång. Såhär kan man tydligen ha i många dagar/veckor innan. Full av hormoner och besvikelse flännande jag hela vägen hem, och fortsatte ända tills jag somnade i soffan... Stackars Pidde som får stå ut med den här känslostormen. Blääääääääääääääääääääää..................