Den smärtsamma och eviga läxan av att låna en gymnasieklasskompis läppglans.. Nu vet jag bättre. Men vad hjälper det?
I dagarna tre har jag slitit mitt hår och gråtit blod pga den här sjukliga smärtan. För dem som inte upplevt munherpes går det inte att förstå (att jag inte har preparat hemma att smörja direkt det börjar "pirra" för att förkorta utbrottet är förvisso idiotiskt av mig).
Att dessutom haft smärtsamma sår i mungiporna sedan graviditetens början som spricker vid varje måltid/gäspning, samt kliande eksem/blåsor runt hela munnen lika länge, gjorde liksom dessa munsår att bägaren rann över. (graviditeter har en tendens att utveckla munbesvär hos vissa kvinnor)

Det hjälper inte att Pontus imponerat påpekar då och då att det ser ut som jag använt botox. 

En egengjord salva innehållande krossad alvedon och en droppe vatten, samt bedövande Xylocainsalva har gjort att jag överlevt. Men att antingen ha en vit stelnad gegga över hela läpparna som gör att man inte kan prata överhuvudtaget (alvedon) alternativt bedöva hela läpparna samt tunga så man börjar sluddra (Xylocain) är inga trevliga behandlingsalternativ.. Tack gode att smärtan är påväg ned.
Så, nu har jag fått gnälla offentligt. Nu känns det genast bättre. Och om det är värt mödan? Givetvis.





Nu lite gladare nyheter! Vi fick ett kanonerbjudande på barnvagn! Vi fick köpa Pontus kollegas Emmalunga edge duo combi med mjuklift inkl vinteråkpåse för 2000 fantastiska kronor! Den är använd till ett barn och i kanonskick. Den står nere i hallen och jag måste ta en stund och beundra den varje gång jag går förbi. Jag har frågat Pontus om jag får ta en provtur med den runt kvarteret, men han har förbjudit mig. Och han har rätt i att det skulle vara fruktansvärt pinsamt om det kommer någon och vill kika ner på det obefintliga underverket i vagnen.... Så jag ska hålla mig. Försöka i alla fall. :) Kanske smyger ut någon natt när folk sover... :)
 

Nu till de gladaste nyheterna!

Min vän Bea fick inatt en liten pojke! Allt hade gått snabbt men bra, och jag kan tänka mig att 3-åriga storasyster Thea är nådigt stolt. :) Jag längtar massor att få snusa på lillparveln! Så kul med en kompis till vår lillskit! :)

Efter ett tröstesamtal med Pontus mamma har vi nu bestämt att när huset läggs ut för försäljning ska vi ingå. :) Nämen att man skriver att lägenheten uppepå är uthyrd och att villlkoret till köp är att vi får bo kvar tills vidare.. Jag vet inte om det funkar att göra så, men jag hoppas det. Och varför inte egentligen?
Då behöver vi inte känna någon stress. Vi kommer ändå att fortsätta leta, men då blir det inte med samma panik. Ibland kan det ju ta upp till flera år att hitta nytt boende.. Så det känns bra.

I 6:e månaden! 16 veckor kvar.

______________________________________________________________________


Jag måste få skriva av mig lite oro... Har knappt sovit någonting alls inatt, bara legat och grubblat och oroat mig för framtiden.

Vi har kommit in i en bostadskris. De tänker lägga ut huset till försäljning nästa vår/sommar. Det känns ju länge kvar, men vips är det vår och vi måste flytta. Vi har börjat leta lite smått nu, men det största problemet är att jag och Pontus viljor går åt två skilda håll, samt att vår ekonomi idag inte tillåter oss att skaffa det vi egentligen vill ha. Dvs hus (Pontus) eller radhus (jag). Det är till stor del mitt fel, eftersom jag inte har något jobb.  Det gör att jag hamnar i underläge och känner att Pontus missnöje med våra möjligheter är mitt fel. Det är en tung sten att bära.

Men även om man bortser från ekonomin hamnar vi ändå alltid i dödläge när vi pratar boende...
Pontus vill i andra hand bo i lägenhet nära stan, norr om älven. Jag förstår inte riktigt varför. Men han är så kompisstyrd och vill ha nära sina polare, som till större delen bor på norra sidan. Men eftersom han ändå alltid tar bilen överallt så tycker jag inte att det spelar någon roll nån kilometer hit och dit. Dessutom har han jobbet på södra sidan... Och vem vill inte ha nära jobbet? Inte han iaf.

Jag däremot, som vill kunna gå och cykla dit jag ska, vill bo på södra sidan, eftersom mina systrar och mamma bor där. Man kan väl säga att jag då är familjestyrd.  Jag vill dessutom bo såpass till att vår lillis ska kunna vara ute på en gård och leka. Jag vill inte bo i ett höghus eftersom det då är omöjligt att låta lilleman gå någonstans på egen hand förrns han i princip ska börja skolan. Jag har dessutom bott både på Älvsbacka och Prästbordet och trivdes inte alls.

Jag vill ju hemskt gärna bo på Sörböle i ett radhus. Men eftersom det är sjukligt dyrt så ser jag ett radhus på Anderstorp som ett alternativ. Där kan vi ha storleken vi behöver, och ha en gård/baksida där pajken kan röra sig fritt. När jag säger Anderstorp menar jag södra sidan, dvs Bladgatan eller Kvistgatan. Den bättre sidan av Anderstorp om man frågar mig, och många andra. Men Pontus vägrar. Han ser hela Anderstorp på samma sätt. Oroligt. Vilket gör mig vansinnig eftersom jag är uppvuxen där och hade det huuuur bra som helst. Jag har aldrig sett något otäckt under alla mina år där. Jag har alltid känt mig trygg. Men som sagt. Han vägrar.

Jag har ju sagt tidigare att jag kan tänka mig att bo i Ursviken, vilket Pontus också kan tänka sig göra. Men jag känner mig inte mogen för det än. Jag vill inte flytta dit ut när bäbisen är liten och jag ska vara mammaledig. Då vill jag ha nära min familj, nära stan, nära allt. Jag vill inte bli strandsatt om Pontus tar bilen till jobbet. Ja det finns bussar, men ändå så hamnar man på sidan om allt. Man kan inte bara tvärhälsa på någon, och aldrig har någon av min famillj vägarna förbi. Har ju några vänner i Urs/skehamn men den stora majoriteten bor ändå närmare stan.

Det finns ett alternativ kvar. Det är att försöka hitta en hyresrätt på Sörböle. Då kompromissar vi. Pontus med läget, och jag med typen av boende.
Bostadsrättslägenheter är sjukt sällsynt på Sörböle, om det ens finns alls. Men det är en djungel att hitta hyresrätter här. I princip allt är privat.
Men jag kom på att man kanske kan besöka alla hyresrättshus och på någon lapp/tavla eller dyl hitta namn och telefonnummer till ägarna av husen. Så det blir snart en rundvandring runt hela Sörböle tror jag.. Sen är det väl bara att börja ringa runt helt galet. Suck.

Nu tror jag att sommaren är över för den här gången. Å ena sidan känns det helt okej, eftersom jag gärna vill att veckorna ska gå undan tills december, ("bara" 17 veckor kvar nu) men å andra sidan känns det som att jag har gått miste om en massa sommar, eftersom jag mått så illa så stor del av den. Nåväl. När jag inte mått illa har jag njutit mer än vanligt, så det går på ett ut kanske. :) Jag gillar ju dessutom som bekant hösten, så jag välkomnar den med öppna armar.

Nu sitter jag i soffan och skriver på våran nya dator. Äntligen en lap top! Äntligen kan jag också sitta/ligga och surfa i massa konstiga vinklar! :) Äntligen kan jag multitaska på riktigt! Dator och tv samtidigt är the grej. ( jag vet, vi är lite efter...)

Nästa gång jag skriver kommer bilder på vårat trapphus, som äntligen är vitt som snö det också. :) Det blev superbra.

Var och simmade idag, jisses så skönt att bli viktlös för en stund. Jag ska verkligen försöka fortsätta med simningen hela graviditeten. Hoppas foglossningen håller sig på sin kant och inte sätter käppar i hjulet för mina hurtiga planer.

Jag har hittills gått upp 6 kilo. Det är normalt för att vara i vecka 23, men enligt min barnmorska skulle jag försöka att inte gå upp mer än 6 kilo totalt under hela graviditeten uträknat från mitt BMI. Hmmm... Jag vet ingen som gått upp mindre än iaf ca 12 kg.. Och det innebär, om det är normalt, att jag i mig själv samtidigt som jag är gravid ska gå ned minst 6 kg... Samtidigt sägs det att man inte bör gå ned i vikt under graviditeten för att det utsöndrar gifter i kroppen som bäbisen inte mår bra av... Jag väljer att lyssna på den senare rekommendationen. Jag vet ju att de flesta som varit gravida säger att de inte uppfyllt barnmorskornas önskemål... Så jag är inte direkt ensam. Jag äter allsidigt, unnar mig gott ibland, och rör på mig. Jag känner att det får räcka. 

Lillis sparkar som bara den! Jag undrar när han egentligen sover... Det sägs tydligen att bäbisen ofta har samma sömnvanor i magen som sen när den är född.. Om det stämmer väntar måååååånga vakna timmar... :) Konstigt, då släktar han då inte på mig, som kan sova hur mycket som helst, eller på Pontus heller för den delen som sover djupt i många timmar när han väl somnat. Men den som lever får se. :)

 

Hallonsäsongen är här, och våra buskar frodas som aldrig förr! Nanting se gott.