Och så blev han 3 månader.


Badkillen!


Första steget till ett nyttigare liv...



... är en ny och snygg outfit...


Vad händer i våra länder..

Mamma har blivit piggare igen. Jag är inte jätteförvånad, men ändå känns det.. Konstigt. Hon verkar vara av det allra segaste virket.. Men hon mår långt ifrån bra. Hennes sjukdom har tagit över så gott som hela hennes personlighet nu. Hon är bara arg mest hela tiden. Och tror alla vill henne illa. Vi är så trötta, hela familjen.. Det är sådan enorm anspänning.. Folk frågar hur man orkar. Men man har inte mycket till val.

Igår och idag har jag dock känt mig riktigt glad. Det är skönt att kunna göra det emellanåt. Jag vet ju att mamma vill att jag ska må bra och vara glad oavsett omständigheter.

Idag har jag köpt ny löpar/promenad-outfit. Nu jävlar ska det motioneras! 2 kg kvar av gravidkilona, sen vill jag ju gå ner mer.. Rätt mycket mer. 15-20 kg skulle sitta fint.

Idag när jag och Svante vaknade från våran dagslur hade pappa Pontus städat och köpt tulpaner. Sicken toppenkille jag har. :) (att det var jag som tjatade på honom att han skulle städa, samt att jag på alla hjärtans dag sa att det skulle va trevligt att få blommor nån gång, är en annan femma. :)


När världen stannar upp.

Mamma har blivit sämre. Vi har förstås anat det, men när det sker så successivt så är det svårt att egentligen förstå vad det är som händer. Jag gissar också att det handlar om att man inte vill förstå. Hon har haft sämre perioder förut men alltid hämtat sig, men de tror inte att hennes kropp orkar denna gång. De tror inte hon klarar många veckor till. Hon vägrar äta, vägrar ta mediciner. Förra veckan då jag var där sa hon att det är Svante som gör att hon orkar fortsätta. Det är så hemskt och sorgligt och jävligt, men det känns som att jag sitter och tittar på det som sker ovanifrån. Jag kan inte ta in det. Det är så vansinnigt overkligt. När jag pratar om det är det som att jag berättar handlingen ur en film.

Solstrålen i vårat liv gör det hela lite mera uthärdligt. Hans leenden gör att man glömmer allt vad sjukdom och elände heter. Han får mig att orka, och för det är jag honom evigt tacksam. Älskade älskade unge.
Dessutom har jag världens bästa karl som försöker slå knut på sig själv för att göra eländet lite mindre eländigt. Min fina lilla familj. <3


RSS 2.0