Nu ligger jag i sängen bredvid mina två älsklingar som sover sött båda två. Jag har dessvärre så ont i huvet att jag inte kan somna. Har haft huvudvärk nästan dygnet runt ända sedan jag blev mamma, vilket jag tror beror på att jag förmodligen spänner mig mkt. Man är ju liksom på helspänn hela tiden. Fantiserar om en härlig massage och en "kotknäckning"... Man kanske ska unna sig det. Svante växer så det knakar. Nu väger han 4660 g och är 56,5 cm. En ökning på nästan ett kg och 4,5 cm på en månad. Sjukt! Nu vaknar han, dags för matning!

Efter ettriga påtryckningar (ja Matilda, talar om dig) så är det nu dags att berätta lite om när Svante kom till oss.

Det började den 23:e december. Jag vaknade av ganska rejäla värkar på morgonen. De höll i sig hela dagen, men vi såg inte skymten av något vatten, och värkarna var väldigt oregelbundna. Några minuter mellan vissa, 20 mellan andra.

På kvällen hade värkarna dock blivit mer jämna, ungefär med 5 minuters mellanrum. Satt och härdade och andades på uppesittarkvällen hos svärfars med Pontus släkt. Vid ett-tiden på natten blev värkarna starkare, så vi åkte in på bb, men jag mådde fortfarande rätt bra! Tänkte, "ska det bara vara såhär?". Tji fick jag. :) 

En jättegullig barnmorska, Ingrid, kollade kurvan och gjorde en undersökning. Hon upptäckte dock att det återstod ca 2 cm av livmodertappen (som helt ska försvinna), vilket innebär att det inte var dags riktigt än. Men efter hennes undersökning fick jag nå så vanvettigt onda värkar, så hon tyckte vi kunde stanna kvar. Jag fick en morfinspruta för att kunna sova. Blev jättefull av den, inte på nåt skönt sätt, det snurrade mest.
På julaftonsmorgonen när vi vaknade mådde jag så sjukt illa, och det höll i sig hela dagen. Kräktes flera gånger, samtidigt som värkarna fortfarande gjorde väldigt ont och kom typ var femte minut.

De gjorde en ny kurvmätning och undersökning, och det hade hänt nada! Jag skickade iväg Pontus till Kåge på julfirande medans jag låg kvar på BB med en kräkpåse i ena handen och en TENS-apparat i den andra. Till slut övertalade barnmorskorna mig att åka hem för att "fira lite jul", men det var ingen bra idé. Jag låg bara i vår soffa och mådde skit. Däremot kunde Pontus då fortsätta att fira jul, eftersom kvällens julfirande utspelade sig här en våning ner (där Pontus mormor bott, och där Pontus mammas släkt firat jul i typ 20 år, sista året i år innan traditionerna ändras).
Det var lite speciellt att ligga och kräkas med starka värkar och höra "goooood juuuuul i stugan, finns det några snälla barn här?" från en våning ner. Nåväl.
När klockan närmade sig midnatt ringde jag till Pontus på nedervåningen och grät av smärta, och sa att "nu måste vi åka in igen, pallar inte längre".

När de återigen gjorde en undersökning hade det bara hänt lite lite, och eftersom vi hade läkartid dagen efter på morgonen sa de att vi kunde stanna över denna natt också. Jag fick 2 citodon för smärtan eftersom morfinspruta inte var nån god idé. Kunde inte sova många timmar den natten pga smärtan, men fick tack och lov nå medicin för illamåendet som då blev bättre.

På läkartiden dagen efter gjorde läkaren först ett ultraljud för att kolla hur mkt fostervatten som fanns kvar och flödet i navelsträngen. Det kollas tydligen när man gått över 2 veckor. Sen gjorde han undersökningen från helvetet! Kändes som han vevade runt med en knytnäve där nere. Då var det riktigt svårt att inte skrika rätt ut! Tappen var då helt utplånad och jag var öppen ca 3 cm. ÄNTLIGEN!

Det bestämdes att de skulle ta hål på fosterhinnorna kl 14 (dvs göra så vattnet går) och sen om inte förlossningen startade av det, ge mig värkstimulerande dropp. Vi gick och la oss och vilade och väntade att tiden skulle gå. Det var nervösa timmar!

Kl 14 möttes vi av en Åsa som skulle vara den som förlöste mig. Hon gjorde en till undersökning och då var jag öppen ca 5 cm. Hon tog hål på hinnorna med nåt som såg ut som en stor virknål (för den som undrar:) ), och jag fick börja med lustgas. Vilket hallelulja-moment! Helt plötsligt blev värkarna en riktig baggis, och med lustgasens inverkan började jag spexa och ha mig för Pontus. Tyckte nog själv att jag var riktigt rolig. :) Jag fick så himla ful röst av lustgasen så det skrattade jag gott åt. 

Kl 17 kom en jättesöt narkosläkare och satte en epiduralbedövning. Då blev det ännu mer baggis! Mådde riktigt bra ända fram till ca 21 då jag var öppen 10 och det var dags att börja krysta. Då blev det lite jobbigt igen, han låg fel, inte med näsan nedåt som de ska, utan åt vänster, vilket gjorde att han som "fastnade" i kanalen. Det gjorde utdrivningsskedet utdraget, och jag blev helt utmattad. En ny barnmorska, Kerstin, tog över, och Åsa fick istället jobbet att kasta sig på min mage under värkarna. En undersköterska höll samtidigt i mina ben. I slutet låg jag bara och gnydde att jag inte orkade längre. Kändes som en vägg. Helt omöjligt. Jag hörde hur de började viska om sugklocka, men att vi skulle köra två värkar till, och på den andra värken kom han! :) Till slut!

22.04 föddes alltså världens finaste lilla kille, med väldigt kon-format huvud, pga att han legat snett så länge. Det gick dock till sig väldigt snabbt tack och lov. :)

Detta är nu prick 3 veckor sedan, och jag kan faktiskt redan nu säga att trots att det var jobbigt, smärtsamt och utmattande, att jag kan tänka mig göra om det. För belöningen gör det SÅ värt det. :)