Sådärja!
Härmed förklarar jag filten färdig! Vi har haft våra duster, jag har varit beredd att ge upp flera gånger, men trägen vinner! Så nu är det bara för lillis att komma ut och börja kräkas, kissa och bajsa på den. ;) 
Denna oändliga virkning har nästan gått och blivit en drog, för döm om min förvåning när jag ikväll påstartade matchande vantar.... En perfekt gravidsysselsättning, om man bortser från att man är rätt fumlig när man har prinskorvar till fingrar. :)
Hemskheter.
När man besöker sin mamma och hittar henne hjälplös liggandes i ett kolsvart ovädrat rum som stinker avlopp (pga trasiga rör) går det inte att hantera sorgen som väller fram, hur många lampor man än tänder och hur mkt man än vädrar. Inte ens tända ljus, fika och julmusik kan skingra de tunga tankarna. När man är med om det spelar inget annat någon roll.
Imorgon är det jag som ringer hennes boende och säger att de inte får behandla henne på det sättet, även om det bara händer en enda gång.
Älskade älskade mamsen.
Imorgon är det jag som ringer hennes boende och säger att de inte får behandla henne på det sättet, även om det bara händer en enda gång.
Älskade älskade mamsen.
Min nya bästa vän!
Efter liiiite för många veckor med olidlig halsbränna kläcker barnmorskan ur sig att det finns en starkare halsbrännemedicin som man kan testa om de vanliga inte funkar. Har inte haft tillstymmelse till halsbränna sedan jag började med dessa i måndags. Så sjukt skönt!
Däremot hade jag för lågt järnvärde nu igen, så nu blir det att börja med det tunga artilleriet på järntablettsfronten, niferex. Hoppas halsbrännan står på sig även mot dessa starka grejer.
Har rätt mkt förvärkar, som mensvärk i buk och rygg..... Hoppades på att det skulle innebära att lillis var sugen på att komma ut, men tydligen kan man ha det i flera veckor i förväg. Typiskt.
Mentalt insnöad i brist på riktig snö.
Efter ännu en sömnlös natt (nåja, 3-4 timmar fick iaf jag ihop) började jag googla ännu lite mer om det det här med beräknat förlossningsdatum räknat från mens och ägglossning kontra ultraljud.
Och det är nog bara att gilla läget. Lillis kommer förmodligen närmare 19:e December än den 11:e. Jag läser överallt hur kvinnor fått fel datum på ultraljudet och att bäbisen kommit mkt närmare det egna uträknade datumet.
Mina systrar gick över 1-2 veckor med majoriteten av barnen. Så om det är ärftligt som det sägs kan vara kanske han inte kommer förrän närmare nyår. Alltså den sämsta tiden på året att få barn... För att gå över till januari är nog inte så stor chans... Det är lätt att jaga upp sig över vår ofantligt dåliga planering såhär i efterhand!
Att vara gravid i 5 veckor till som det kan bli om jag går över 2 veckor från mitt egna datum, istället för att ha drygt 2 veckor kvar som jag ställt in mig på, känns nu väldigt övermäktigt. Hur i hela friden ska jag orka det?
Jag gillar det jag läser.
"Veckorna innan förlossningen är det viktigt att ha laddat kroppen med energi. Det går åt 500 kilokalorier i timmen när man föder barn! (Den normala kaloriåtgången för kvinnor är 2.200 kilokalorier per dygn).
Det är viktigt att äta rätt inför förlossningen. Vid intensiva kroppsansträngningar använder musklerna framför allt kolhydrater som bränsle. Om kolhydraterna i blodet tar slut tas glykos från blodet och mängden blodsocker minskar. Trötthet, irritation, yrsel och huvudvärk är ett tecken på lågt blodsocker. Inför förlossningen bör man se till att äta sådant som innehåller rikligt med kolhydrater, en del fett, men inte så mycket protein.
Grönsaksgryta, pasta, ris, fisk, potatis, pizza, fil med müsli, fullkornsbröd och frukt är bra mat veckorna före förlossningen.
Bra att ha med till förlossningen, förutom dryck, är gott fiberrikt bröd med pålägg, frukt och godis. Det är viktigaste är att du sköter dig själv från allra första början av. Det är din skyldighet att se till att det växande barnet får en så bra miljö som möjligt och att vara rädd om dig så att du har goda utsikter att vara frisk och full av energi under graviditeten." -Gravid.se
Jag tror vi har några kolhydratsfyllda bullar i frysen. ;)
Det är viktigt att äta rätt inför förlossningen. Vid intensiva kroppsansträngningar använder musklerna framför allt kolhydrater som bränsle. Om kolhydraterna i blodet tar slut tas glykos från blodet och mängden blodsocker minskar. Trötthet, irritation, yrsel och huvudvärk är ett tecken på lågt blodsocker. Inför förlossningen bör man se till att äta sådant som innehåller rikligt med kolhydrater, en del fett, men inte så mycket protein.
Grönsaksgryta, pasta, ris, fisk, potatis, pizza, fil med müsli, fullkornsbröd och frukt är bra mat veckorna före förlossningen.
Bra att ha med till förlossningen, förutom dryck, är gott fiberrikt bröd med pålägg, frukt och godis. Det är viktigaste är att du sköter dig själv från allra första början av. Det är din skyldighet att se till att det växande barnet får en så bra miljö som möjligt och att vara rädd om dig så att du har goda utsikter att vara frisk och full av energi under graviditeten." -Gravid.se
Jag tror vi har några kolhydratsfyllda bullar i frysen. ;)
Pust!
Idag hade vi vårdmöte gällande mamma.
Hennes kontaktperson, hennes sjuksköterska, hennes sjukgymnast och en arbetsterapeut. Också jag och ena syrran. Mamma var av naturliga skäl inte med. Hon har fått en ny kontaktperson som jag inte riktigt gillar. Hon är klumpig och totalt ocharmig. Mamma gillar henne inte heller. Mammas favorit har tyvärr slutat, vilket känns som en stor förlust. Solveig som hon heter hade börjat specialisera sig på mammas sjukdom LBD, och jobbade med henne på ett väldigt framgångsrikt sätt. Mamma har t.om sagt till Solveig att hon älskar henne. Sötnöten. Så det är himla sorgligt att hon slutat.
Mötet var väldigt jobbigt. Det som tas upp är ju jobbigheter, och försämringar. Nu måste de möblera om hela hennes rum för att de ska in med nån ny bår som ska underlätta när hon ska komma upp ur sängen. Sen måste hon även åka in på lassa till nån tandspecialist. Det känns sjukt jobbigt, eftersom jag vet vilken fruktansvärd upplevelse det blir för henne. Hon vill aldrig lämna sin trygga zon som är hennes rum. Hon vill helst inte ens lämna sängen. Ingen av oss döttrar känner att vi orkar följa med, det är för jobbigt. Det känns hemskt att inte kunna göra det, men samtidigt vet vi att det förmodligen inte hjälper att någon av oss är med. Ibland kan det nog rentav förvärra situationen. Usch.
Efter mötet hälsade jag på henne. Det var, trots att jag var rätt deppig, ett mysigt besök. Hon hade en bättre dag och berättade om hennes tokiga svägerska som hälsat på (jag kan intyga att hon är lite tokig), och vi pratade mycket om bäbisen. Hon berättade om när jag var liten, och hon sa att hon längtade tills hon fick hålla vår lilla skrutt, men sa att hon undrar hur det ska gå eftersom hon är lika liten som honom. Det fnissade vi lite åt. Hon kan ibland fnissa åt sina tokigheter, vilket är skönt.
Jag älskar min mamma så vansinnigt mycket. Hon är verkligen världens sötaste. Och ett leende från henne gör att jag för den stunden mår bra i hela kroppen. Ett snabbt leende gör att all hennes gråt känns lite lättare att hantera.
Hennes kontaktperson, hennes sjuksköterska, hennes sjukgymnast och en arbetsterapeut. Också jag och ena syrran. Mamma var av naturliga skäl inte med. Hon har fått en ny kontaktperson som jag inte riktigt gillar. Hon är klumpig och totalt ocharmig. Mamma gillar henne inte heller. Mammas favorit har tyvärr slutat, vilket känns som en stor förlust. Solveig som hon heter hade börjat specialisera sig på mammas sjukdom LBD, och jobbade med henne på ett väldigt framgångsrikt sätt. Mamma har t.om sagt till Solveig att hon älskar henne. Sötnöten. Så det är himla sorgligt att hon slutat.
Mötet var väldigt jobbigt. Det som tas upp är ju jobbigheter, och försämringar. Nu måste de möblera om hela hennes rum för att de ska in med nån ny bår som ska underlätta när hon ska komma upp ur sängen. Sen måste hon även åka in på lassa till nån tandspecialist. Det känns sjukt jobbigt, eftersom jag vet vilken fruktansvärd upplevelse det blir för henne. Hon vill aldrig lämna sin trygga zon som är hennes rum. Hon vill helst inte ens lämna sängen. Ingen av oss döttrar känner att vi orkar följa med, det är för jobbigt. Det känns hemskt att inte kunna göra det, men samtidigt vet vi att det förmodligen inte hjälper att någon av oss är med. Ibland kan det nog rentav förvärra situationen. Usch.
Efter mötet hälsade jag på henne. Det var, trots att jag var rätt deppig, ett mysigt besök. Hon hade en bättre dag och berättade om hennes tokiga svägerska som hälsat på (jag kan intyga att hon är lite tokig), och vi pratade mycket om bäbisen. Hon berättade om när jag var liten, och hon sa att hon längtade tills hon fick hålla vår lilla skrutt, men sa att hon undrar hur det ska gå eftersom hon är lika liten som honom. Det fnissade vi lite åt. Hon kan ibland fnissa åt sina tokigheter, vilket är skönt.
Jag älskar min mamma så vansinnigt mycket. Hon är verkligen världens sötaste. Och ett leende från henne gör att jag för den stunden mår bra i hela kroppen. Ett snabbt leende gör att all hennes gråt känns lite lättare att hantera.
Ps.
Ser ni förresten hur han tittar på en och vinkar här till vänster? (vänsterarmen + handen syns en bit ovanför ansiktet/kroppen) Artig och social redan i magen! ;)
Design och djuplodade tankar
Som bekant gör jag om min bloggdesign oftare än vad som kanske betraktas sunt, men jag hade tänkt vänta med att göra om den förra "sensommar/höstversionen", som jag inte var speciellt nöjd med, tills dess att lilleman kommit till världen. För såklart vill jag ju ha med bilder på honom i designen. :)
Men då kom jag att tänka på att det kanske är att jinxa det hela att gå och vänta på att få göra om designen.. Det är en sådan sak som jag inbillar mig kan göra att han låter vänta på sig. För som ni säkert varit med om, om man går och väntar på något händer det aldrig, men om man liksom släpper det, så infaller det snabbare än man hinner ana!
Så med en nygjord design som känns aktuell i skrivande stund samt ett tag framöver så bör han kunna komma i tid eller rentav före.. :) Makes sense right? I mitt huvud i alla fall. ;)
För jag hoppas med alla tummar och tår att han kan komma iaf några dagar före jul. Främst för att Piddes älskade lillebror Zappe ska hinna träffa honom några gånger. Han reser nämligen till Australien den 27:e december och är borta ett halvår, och jag skulle tycka att det var fruktansvärt sorgligt om han inte hinner träffa sin nya brorson innan han reser iväg, och träffa honom först när han är 6 månader gammal.
Sen så känner jag även lite stress över att klämma ut honom före jul så att mina fina vänner som befinner sig i Skeå över jul också hinner träffa honom. Och det vore ju himla mysigt om han fick vara med och fira julen 2011 med oss, och inte i en trång mage. :)
Jag känner, förutom alla kroppsliga förändringar, att graviditeten även håller på att förändra mig som människa. Förut var jag väldigt dålig på att säga till vänner och familj vad jag tycker och känner. Jag kunde låta folk köra över, irritera, prata över huvudet, tillrättavisa och framförallt såra mig med klumpiga handlingar och ord. Då lät jag det bara sjunka in, och sedan gå och grubbla och irritera mig på det i min ensamhet, och på det sättet distansiera mig till människor istället, utan att ge dem en chans att få förklara sig eller få dem att förstå vad jag tycker är okej eller inte.
Nu är det lite annorlunda. Jag är långt ifrån BRA på att göra allt ovanstående nu, men jag är BÄTTRE. Tyvärr så krävs det tyvärr oftast tårar. Eller de kommer på köpet när jag ska konfrontera någon. Det är inte alls önskvärt, men jag kan inte riktigt styra dem. Än. Och än så länge fattas det en bit. Något jag skulle behöva kunna säga öga mot öga är meningen:
"jag vill inte att du tilltalar mig/honom/henne på det där sättet, det gör mig/hon/han sårad/stött och jag tycker inte att man pratar så till någon man tycker om och respekterar."
Det har jag inte kunnat säga till någon. Än. Men det sitter lite mindre långt in för varje gång en sådan situation uppstår.
Jag tror denna nya egenskap som växer fram är nån slags "tigermamma"-reaktion. Jag måste kunna sätta ned foten, först och främst när det kommer till våran son. Jag måste kunna beskydda honom med både ord och handling om något händer. Inte bara backa undan, som jag nästan alltid gjort tidigare. Jag måste även kunna sätta gränser för hur mycket folk får "lägga sig i" vår uppfostran. Jag har förstått att folk har en tendens att göra det, speciellt kanske med lite yngre förstagångsmammor. Det behöver inte alls vara illa menat. Men det funkar ju inte om jag ska ta åt mig av varenda tillsägelse/rättelse, och bli ledsen och tänka att jag är en dålig mamma.
Jag beundrar verkligen människor som kan på ett lugnt och sansat sätt säga till när de blivit sårade/stötta, och jag hoppas verkligen att folk kan göra så mot mig. Säga till mig om jag gått över gränsen. Alla borde vi vara tigermammor/-pappor, barn eller inte!
Men då kom jag att tänka på att det kanske är att jinxa det hela att gå och vänta på att få göra om designen.. Det är en sådan sak som jag inbillar mig kan göra att han låter vänta på sig. För som ni säkert varit med om, om man går och väntar på något händer det aldrig, men om man liksom släpper det, så infaller det snabbare än man hinner ana!
Så med en nygjord design som känns aktuell i skrivande stund samt ett tag framöver så bör han kunna komma i tid eller rentav före.. :) Makes sense right? I mitt huvud i alla fall. ;)
För jag hoppas med alla tummar och tår att han kan komma iaf några dagar före jul. Främst för att Piddes älskade lillebror Zappe ska hinna träffa honom några gånger. Han reser nämligen till Australien den 27:e december och är borta ett halvår, och jag skulle tycka att det var fruktansvärt sorgligt om han inte hinner träffa sin nya brorson innan han reser iväg, och träffa honom först när han är 6 månader gammal.
Sen så känner jag även lite stress över att klämma ut honom före jul så att mina fina vänner som befinner sig i Skeå över jul också hinner träffa honom. Och det vore ju himla mysigt om han fick vara med och fira julen 2011 med oss, och inte i en trång mage. :)
Jag känner, förutom alla kroppsliga förändringar, att graviditeten även håller på att förändra mig som människa. Förut var jag väldigt dålig på att säga till vänner och familj vad jag tycker och känner. Jag kunde låta folk köra över, irritera, prata över huvudet, tillrättavisa och framförallt såra mig med klumpiga handlingar och ord. Då lät jag det bara sjunka in, och sedan gå och grubbla och irritera mig på det i min ensamhet, och på det sättet distansiera mig till människor istället, utan att ge dem en chans att få förklara sig eller få dem att förstå vad jag tycker är okej eller inte.
Nu är det lite annorlunda. Jag är långt ifrån BRA på att göra allt ovanstående nu, men jag är BÄTTRE. Tyvärr så krävs det tyvärr oftast tårar. Eller de kommer på köpet när jag ska konfrontera någon. Det är inte alls önskvärt, men jag kan inte riktigt styra dem. Än. Och än så länge fattas det en bit. Något jag skulle behöva kunna säga öga mot öga är meningen:
"jag vill inte att du tilltalar mig/honom/henne på det där sättet, det gör mig/hon/han sårad/stött och jag tycker inte att man pratar så till någon man tycker om och respekterar."
Det har jag inte kunnat säga till någon. Än. Men det sitter lite mindre långt in för varje gång en sådan situation uppstår.
Jag tror denna nya egenskap som växer fram är nån slags "tigermamma"-reaktion. Jag måste kunna sätta ned foten, först och främst när det kommer till våran son. Jag måste kunna beskydda honom med både ord och handling om något händer. Inte bara backa undan, som jag nästan alltid gjort tidigare. Jag måste även kunna sätta gränser för hur mycket folk får "lägga sig i" vår uppfostran. Jag har förstått att folk har en tendens att göra det, speciellt kanske med lite yngre förstagångsmammor. Det behöver inte alls vara illa menat. Men det funkar ju inte om jag ska ta åt mig av varenda tillsägelse/rättelse, och bli ledsen och tänka att jag är en dålig mamma.
Jag beundrar verkligen människor som kan på ett lugnt och sansat sätt säga till när de blivit sårade/stötta, och jag hoppas verkligen att folk kan göra så mot mig. Säga till mig om jag gått över gränsen. Alla borde vi vara tigermammor/-pappor, barn eller inte!
tuff start på vecka 37
Somnade inte förrän vid halv fyra inatt pga pirr i armarna och dunkande fötter, vaknade vid halv sex igen med världens halsbränna och ont i kroppen. Nu är hon halv åtta och jag har fortfarande inte somnat om, och nu började jag dessutom må illa pga en smågalen bebis som sparkar på samtliga inre organ. Stackars lilla knytte försöker formligen sparka sig ut. Snälla gode, gör så att sista tiden går fort. Nu MÅSTE jag försöka sova, 2 timmar känns inte riktigt ok.
Ikväll smäller det!
En idiot på resa, säsong 2
21.30 på svt1 ikväll, söndag.
Ett nytt försök
Igår när jag skrivit klart ett rätt långt inlägg så råkade jag trycka bort det innan jag hade sparat, så allt försvann. En klassiker, men som skapar lika mycket irritation varje gång.
Jag börjar känna mig smått stressad. 4 veckor (eller egentligen allt emellan 0-7 veckor) kvar till lillis kommer. Och följande vill jag hinna slutföra innan dess:
1. En virkad "lapp-filt" till ovan nämnda. Har hunnit drygt hälften, började i juni..
2. En tavla jag börjat måla som ska sitta ovanför lillis säng och dölja massa fula spikhål.
3. Målning av garderobsdörr, hylla samt lister ovanför diskbänken.
4. Rensning i städskrubben, skafferiet, garderoberna och köksluckorna.
5. Framkallning och albuminsättning av flera hundra foton från 2010-2011.
Anledningen till att jag vill hinna klart detta före han kommer är för att jag helt enkelt inte tror att det blir av annars. Jag har mina aningar att man prioriterar helt annorlunda när man blitt förälder. Och på något sätt har veckorna rusat förbi och jag har inte alls hunnit med allt jag velat. Har tänkt att "klart jag hinner".
Sista punkten känns tyngst. Jag älskar att fota, men hamnar alltid i en jobbig sits då det är dags att framkalla, eftersom jag inte kan välja bort ett enda foto, även om jag vet att det är rätt ointressant att se 500 olika konstallationer av "familjen på stranden". Ska ta tag i det där. Imorgon.
Nu sitter jag med en coop-påse på skallen och hårfärg i håret och hoppas på mirakel. I helgen färgade jag, lite väl impulsivt, håret mörkrött, efter att ha läst att det är okej att färga håret som gravid, bara man tänker på att hormonerna kan göra att färgen inte riktigt blir som utlovat. Och givetvis. Efter två tvättar blev det lila. Så nu köpte jag en guldbrun toning som jag hoppas kan rädda situationen. Det skulle vara ursköljt för dryga 30 minuter sedan, men jag tar inga risker. Det MÅSTE fastna! Bara 10 minuter till..
Den jag köpte:
Den man utifrån resultatet kan tro att jag köpte:
Jag börjar känna mig smått stressad. 4 veckor (eller egentligen allt emellan 0-7 veckor) kvar till lillis kommer. Och följande vill jag hinna slutföra innan dess:
1. En virkad "lapp-filt" till ovan nämnda. Har hunnit drygt hälften, började i juni..
2. En tavla jag börjat måla som ska sitta ovanför lillis säng och dölja massa fula spikhål.
3. Målning av garderobsdörr, hylla samt lister ovanför diskbänken.
4. Rensning i städskrubben, skafferiet, garderoberna och köksluckorna.
5. Framkallning och albuminsättning av flera hundra foton från 2010-2011.
Anledningen till att jag vill hinna klart detta före han kommer är för att jag helt enkelt inte tror att det blir av annars. Jag har mina aningar att man prioriterar helt annorlunda när man blitt förälder. Och på något sätt har veckorna rusat förbi och jag har inte alls hunnit med allt jag velat. Har tänkt att "klart jag hinner".
Sista punkten känns tyngst. Jag älskar att fota, men hamnar alltid i en jobbig sits då det är dags att framkalla, eftersom jag inte kan välja bort ett enda foto, även om jag vet att det är rätt ointressant att se 500 olika konstallationer av "familjen på stranden". Ska ta tag i det där. Imorgon.
Nu sitter jag med en coop-påse på skallen och hårfärg i håret och hoppas på mirakel. I helgen färgade jag, lite väl impulsivt, håret mörkrött, efter att ha läst att det är okej att färga håret som gravid, bara man tänker på att hormonerna kan göra att färgen inte riktigt blir som utlovat. Och givetvis. Efter två tvättar blev det lila. Så nu köpte jag en guldbrun toning som jag hoppas kan rädda situationen. Det skulle vara ursköljt för dryga 30 minuter sedan, men jag tar inga risker. Det MÅSTE fastna! Bara 10 minuter till..
Den jag köpte:
Den man utifrån resultatet kan tro att jag köpte:
Ett bäbisfokuserat inlägg.....Vecka 35 (34+2)
Nä nu jädrar är det inte länge kvar. Fast som jag kanske skrivit tidigare så är jag och min barnmorska inte riktigt överens om när lillen förväntas komma. Jag tror mer mot 19:e dec än 11:e som ultraljudet visade. Enligt det så skulle jag blitt på smällen under de dagar jag hade min mens, vilket inte är så troligt. Så jag försöker att förbereda mig på en vecka till. Jag räknar veckorna dock som min bm räknar, bara för att vara "on the same page" som henne då hon kollar saker och mäter osv..
Om han dessutom kommer sent vilket är vanligt med första så får vi kanske vänta till efter jul innan vi får vår julklapp.. Kanske rentav in i Januari. Det känns sådär. Eftersom jag redan nu i vecka 35 känner mig enorm och är less kan jag bara tänka mig vad jag isåfall kommer att vara där efter jul. Sen skulle det kännas så trist om inte alla mina fina vänner som kommer hem över jul inte får träffa honom... Pontus tycker däremot att jag ska försöka knipa igen till efter nyår så att han inte blir en sådan "sening". Ja, han kan ju fortsätta tro att det går att påverka.. :) Ungen kommer helt enkelt när han själv tycker att det är dags!
Nu är han iaf vänd med huvudet neråt och huvudet är sk "ruckbart", vilket innebär att det håller på att fixera sig, fast barnmorskan fortfarande kan röra hans huvud lite fram och tillbaka. Annars då? Hans hjärtljud är bra, alla värden är bra, tillväxtkurvan ligger precis där den ska. Jag har t om bra järnvärde nu, vilket var skönt att höra efter att ha legat för lågt några månader. Så allt ser, tack och lov, bra ut! :)
Har börjat få rätt mkt sammandragningar då magen blir hård som sten, då jag tex är ute och promenerar eller rör mig på annat sätt.
På torsdag åker Pontus och spelar med bandet i Holland och är borta i fem dagar. Jag är i smyg lite smånervös för att lillis ska bestämma sig att komma för tidigt just när farsan är och rockar på annat håll... Men jag får luta mig mot sannolikheten, det är väldans ovanligt att de kommer hela fem veckor för tidigt.
I värsta fall är han pappa när han kommer hem igen... :) Jag har som tur var både systrar och vänner som erbjudit sig att följa med på BB om det skulle behövas, vilket känns tryggt.
Vi har fått en toppenbra föräldragrupp! Jag hoppas verkligen att vi fortsätter att hålla kontakten nu när föräldrakursen är slut och vi fått våra små. En fika på stigs är inplanerad på måndag. :)
en 35-veckors bäbis :)
Om han dessutom kommer sent vilket är vanligt med första så får vi kanske vänta till efter jul innan vi får vår julklapp.. Kanske rentav in i Januari. Det känns sådär. Eftersom jag redan nu i vecka 35 känner mig enorm och är less kan jag bara tänka mig vad jag isåfall kommer att vara där efter jul. Sen skulle det kännas så trist om inte alla mina fina vänner som kommer hem över jul inte får träffa honom... Pontus tycker däremot att jag ska försöka knipa igen till efter nyår så att han inte blir en sådan "sening". Ja, han kan ju fortsätta tro att det går att påverka.. :) Ungen kommer helt enkelt när han själv tycker att det är dags!
Nu är han iaf vänd med huvudet neråt och huvudet är sk "ruckbart", vilket innebär att det håller på att fixera sig, fast barnmorskan fortfarande kan röra hans huvud lite fram och tillbaka. Annars då? Hans hjärtljud är bra, alla värden är bra, tillväxtkurvan ligger precis där den ska. Jag har t om bra järnvärde nu, vilket var skönt att höra efter att ha legat för lågt några månader. Så allt ser, tack och lov, bra ut! :)
Har börjat få rätt mkt sammandragningar då magen blir hård som sten, då jag tex är ute och promenerar eller rör mig på annat sätt.
På torsdag åker Pontus och spelar med bandet i Holland och är borta i fem dagar. Jag är i smyg lite smånervös för att lillis ska bestämma sig att komma för tidigt just när farsan är och rockar på annat håll... Men jag får luta mig mot sannolikheten, det är väldans ovanligt att de kommer hela fem veckor för tidigt.
I värsta fall är han pappa när han kommer hem igen... :) Jag har som tur var både systrar och vänner som erbjudit sig att följa med på BB om det skulle behövas, vilket känns tryggt.
Vi har fått en toppenbra föräldragrupp! Jag hoppas verkligen att vi fortsätter att hålla kontakten nu när föräldrakursen är slut och vi fått våra små. En fika på stigs är inplanerad på måndag. :)
en 35-veckors bäbis :)
Vilken jädra smäll!!
Inatt när jag låg och läste hände något märkligt. Det smällde till nå så vansinnigt utomhus. Jag kände hur hela huset skakade, och fönstrena skallrade till. Det lät precis som man föreställler sig att en stor bomb som utlöses några 100 meter ifrån en skulle låta.
Pontus kom inrusade till mig, och han sa att han flyttades några cm av själva rekylen eller vad man säger, och han trodde en bil körde in i huset.
Vi gick direkt in på norran och slog på radion, men ingenting förrän i morse i tidningen, där de skrev att polisen hade åkt ut och kollat läget på natten, men att de inte hade hittat något som kan ha utlöst smällen. Senare skrev norran:
http://norran.se/2011/11/skelleftea/smallen-ett-mysterium/
Vad tusan var det för något!?!?!?!
Pontus kom inrusade till mig, och han sa att han flyttades några cm av själva rekylen eller vad man säger, och han trodde en bil körde in i huset.
Vi gick direkt in på norran och slog på radion, men ingenting förrän i morse i tidningen, där de skrev att polisen hade åkt ut och kollat läget på natten, men att de inte hade hittat något som kan ha utlöst smällen. Senare skrev norran:
http://norran.se/2011/11/skelleftea/smallen-ett-mysterium/
Vad tusan var det för något!?!?!?!
