Som bekant gör jag om min bloggdesign oftare än vad som kanske betraktas sunt, men jag hade tänkt vänta med att göra om den förra "sensommar/höstversionen", som jag inte var speciellt nöjd med, tills dess att lilleman kommit till världen. För såklart vill jag ju ha med bilder på honom i designen. :)

Men då kom jag att tänka på att det kanske är att jinxa det hela att gå och vänta på att få göra om designen.. Det är en sådan sak som jag inbillar mig kan göra att han låter vänta på sig. För som ni säkert varit med om, om man går och väntar på något händer det aldrig, men om man liksom släpper det, så infaller det snabbare än man hinner ana!

Så med en nygjord design som känns aktuell i skrivande stund samt ett tag framöver så bör han kunna komma i tid eller rentav före.. :) Makes sense right? I mitt huvud i alla fall. ;)

För jag hoppas med alla tummar och tår att han kan komma iaf några dagar före jul. Främst för att Piddes älskade lillebror Zappe ska hinna träffa honom några gånger. Han reser nämligen till Australien den 27:e december och är borta ett halvår, och jag skulle tycka att det var fruktansvärt sorgligt om han inte hinner träffa sin nya brorson innan han reser iväg, och träffa honom först när han är 6 månader gammal.  
Sen så känner jag även lite stress över att klämma ut honom före jul så att mina fina vänner som befinner sig i Skeå över jul också hinner träffa honom. Och det vore ju himla mysigt om han fick vara med och fira julen 2011 med oss, och inte i en trång mage. :)

Jag känner, förutom alla kroppsliga förändringar, att graviditeten även håller på att förändra mig som människa. Förut var jag väldigt dålig på att säga till vänner och familj vad jag tycker och känner. Jag kunde låta folk köra över, irritera, prata över huvudet, tillrättavisa och framförallt såra mig med klumpiga handlingar och ord. Då lät jag det bara sjunka in, och sedan gå och grubbla och irritera mig på det i min ensamhet, och på det sättet distansiera mig till människor istället, utan att ge dem en chans att få förklara sig eller få dem att förstå vad jag tycker är okej eller inte.
Nu är det lite annorlunda. Jag är långt ifrån BRA på att göra allt ovanstående nu, men jag är BÄTTRE. Tyvärr så krävs det tyvärr oftast tårar. Eller de kommer på köpet när jag ska konfrontera någon. Det är inte alls önskvärt, men jag kan inte riktigt styra dem. Än. Och än så länge fattas det en bit. Något jag skulle behöva kunna säga öga mot öga är meningen:
"jag vill inte att du tilltalar mig/honom/henne på det där sättet, det gör mig/hon/han sårad/stött och jag tycker inte att man pratar så till någon man tycker om och respekterar."

Det har jag inte kunnat säga till någon. Än. Men det sitter lite mindre långt in för varje gång en sådan situation uppstår.

Jag tror denna nya egenskap som växer fram är nån slags "tigermamma"-reaktion. Jag måste kunna sätta ned foten, först och främst när det kommer till våran son. Jag måste kunna beskydda honom med både ord och handling om något händer. Inte bara backa undan, som jag nästan alltid gjort tidigare. Jag måste även kunna sätta gränser för hur mycket folk får "lägga sig i" vår uppfostran. Jag har förstått att folk har en tendens att göra det, speciellt kanske med lite yngre förstagångsmammor. Det behöver inte alls vara illa menat. Men det funkar ju inte om jag ska ta åt mig av varenda tillsägelse/rättelse, och bli ledsen och tänka att jag är en dålig mamma.

Jag beundrar verkligen människor som kan på ett lugnt och sansat sätt säga till när de blivit sårade/stötta, och jag hoppas verkligen att folk kan göra så mot mig. Säga till mig om jag gått över gränsen. Alla borde vi vara tigermammor/-pappor, barn eller inte!