När man besöker sin mamma och hittar henne hjälplös liggandes i ett kolsvart ovädrat rum som stinker avlopp (pga trasiga rör) går det inte att hantera sorgen som väller fram, hur många lampor man än tänder och hur mkt man än vädrar. Inte ens tända ljus, fika och julmusik kan skingra de tunga tankarna. När man är med om det spelar inget annat någon roll.
Imorgon är det jag som ringer hennes boende och säger att de inte får behandla henne på det sättet, även om det bara händer en enda gång.

Älskade älskade mamsen.