Mamma har blivit sämre. Vi har förstås anat det, men när det sker så successivt så är det svårt att egentligen förstå vad det är som händer. Jag gissar också att det handlar om att man inte vill förstå. Hon har haft sämre perioder förut men alltid hämtat sig, men de tror inte att hennes kropp orkar denna gång. De tror inte hon klarar många veckor till. Hon vägrar äta, vägrar ta mediciner. Förra veckan då jag var där sa hon att det är Svante som gör att hon orkar fortsätta. Det är så hemskt och sorgligt och jävligt, men det känns som att jag sitter och tittar på det som sker ovanifrån. Jag kan inte ta in det. Det är så vansinnigt overkligt. När jag pratar om det är det som att jag berättar handlingen ur en film.

Solstrålen i vårat liv gör det hela lite mera uthärdligt. Hans leenden gör att man glömmer allt vad sjukdom och elände heter. Han får mig att orka, och för det är jag honom evigt tacksam. Älskade älskade unge.
Dessutom har jag världens bästa karl som försöker slå knut på sig själv för att göra eländet lite mindre eländigt. Min fina lilla familj. <3