När jag besöker mamma försöker jag göra henne så engagerad och involverad i bäbisen som möjligt, genom att berätta allt vi går igenom, allt vi förbereder/planerar och funderar över.
Men det är svårt när hon mest blir ledsen eftersom hon inte tror att hon kommer att finnas kvar den dagen han kommer. Den tanken är tack gode gud inte speciellt realistisk, utan det är en del av hennes sjukdom. Hon kan för det mesta inte föreställa sig framtiden. Imorgon är ett begrepp hon har väldigt svårt att begripa.
Därför är det väldigt svårt att få henne att förstå. Även om jag säger att jag och lillis ska vara hos henne flera gånger i veckan när jag är mammaledig kan hon inte glädjas över det, eftersom hon inte tror på det. 
 
De stunder hon är klarare i huvudet blir hon ledsen över att hon inte kan vara den mormor hon vill vara. Hon säger saker som "jag vill att saker ska vara som förr", och "jag vill bo hemma och vara en riktig mormor". 

Det är så fruktansvärt sorgligt att vår lilla kille inte kommer att få lära känna och växa upp med världens bästa mormor på samma sätt som mina syskonbarn fått göra. Han kommer troligtvis inte ens att minnas henne när han växer upp. Dessa tankar får mitt hjärta att nästan explodera av sorg.

Jag försöker att tänka på det på ett annat sätt. Att friska mamma skulle glädjas och längta och vara världens lyckligaste. Att hon innerst inne är lycklig för vår skull. Jag hade lika gärna kunnat haft en frisk mamma som inte brydde sig ett skit. Kärleken finns där, och mamma visar den på sitt sätt. Och hon har fått uppleva att bli mormor till fem underbara barnbarn. Det kan ingen sjukdom ta ifrån henne.