BB-väskan står packad i hallen, och jag går omkring och väntar på minsta tecken. Har redan hunnit få Pontus att tro att något är på gång en fyra fem gånger. Nu har han slutat tro på den ökände vargen. Ingenting förutom molvärk i rygg och mage. Exakt en vecka kvar till beräknad dag enligt ultraljudet.

Som bekant äger jag inget tålamod... Så nu blir det till att på allvar ta till alla knep som sägs kan fungera. Hallonbladste, raska promenader, ananasmumsande, massage mellan fotknölen och hälsenan, nypning i de blivande matmaskinerna m.m..

Idag har varit en regelrätt söndag. Dock så var vi på fest väldans länge igår så vi vaknade sent idag, vilket gjorde att vi missade dagsljuset, och det märks direkt på mitt humör. Jag blir alldeles lynnig. MÅSTE he mig ut varje morgon nu i veckan och promenera! Får sova bort de mörka timmarna istället! Jag blir tokig på mörkret. Nu MÅSTE det komma snö, så vi får lite ljus i vardan igen! Den här tiden på året funderar jag alltid hur sjutton man kan välja att bosätta sig i ett evigt mörker. Åh vad jag är grinig! Ursäkta mig.