Efter förra veckans barnmorskebesök tog jag mig i kragen och började planera dagarna, bara för att ha fullt upp och slippa gå och vänta som en annan värpsjuk höna. Ställde in mig på bäbis efter jul bara för att mentalt orka. Det funkade superbra! Tills ikväll. Helgen är över, en ny vecka imorgon, och inget att göra. Allt är klart. Det finns inget mer att städa. Inget mer att rensa. Folk jobbar. Jag vankar. Det enda folk frågar är; "jaha, ingen bäbis än?" Det känns på nåt konstigt sätt som att det är jag som misslyckas med att klämma ut honom. Och ändå har det bara gått en vecka över ultraljudstiden. Jag kan mycket väl gå en vecka till. Eller i värsta fall två. Om det nu är mitt jämra datum som stämmer, och läkarn tycker att jag och bebben verkar må bra 25:e och inte sätter igång mig. VARFÖR var ultraljudet tvunget att misstämma?? VARFÖR var BM tvungen att för 10 dagar sedan utbrista att "nu blir det när som helst"?? Dessa 10 dagar har varit de längsta i mitt liv. Och nu har jag blitt så stor att ryggen är som en ostkrok och värker oavbrutet samtidigt som bristningarna tagit över min mage totalt. Vad i hela friden ska jag göra fram till den 25:e och läkartiden? Och nu skiter jag fullständigt i om folk tycker att jag gnäller. Att det är ett I-landsproblem osv. Klart det är. Men just nu är det hela min värld och det enda jag kan tänka på. Längtar tills jag kan se det komiska i det här.