Funderingar.
Naturligt nog har jag sedan jag blev mor börjat fundera mycket på det här med uppfostran (gillar inte ordet, men kommer just nu inte på någon synonym som jag tycker passar bättre. Kanske vägledning.) Vi har ännu inte, som föräldrar till en 4-månaders, måstat vara med som så många svåra situationer när det kommer till uppfostran. Mitt enda problem nu är att försöka lära Svante att inte bita mig när han äter. Det är den första egentliga utmaningen, och jag stöter redan på patrull. Och jag inser.. Det är inte lätt. Men nu kommer det. Min vision om hur man är en bra förälder. I alla fall en okej en.
Jag läste någonstans en mening, (tror det var en krönika som någon postat på facebook), sagd av ett väldigt insiktsfullt barn, som har kommit att fastna. Den löd:
"mamma, när du skäller på mig har jag svårt att tycka om mig själv."
Den meningen kapslar in det mesta med vad jag tror på inom barnuppfostran. Jag tror att ju mer och ju högre man skäller på ett barn, desto mer sänker man dennes självkänsla. Med det menar jag inte att jag aldrig kommer att skälla på mina barn eftersom det faller på sin egen orimlighet, men jag kommer däremot att försöka välja mina strider, och framför allt välja HUR jag "skäller".
Jag kommer att försöka förklara varför jag blir upprörd när jag blir det. Jag kommer att försöka akta mig för att skrika. Och jag kommer att försöka i den mån det är möjligt att akta mig för kränkningar. Helt säkert lättare sagt än gjort, men jag är villig att göra mitt bästa.
Med kränkningar menar jag tex att kalla barnen negativa saker. Exempelvis ordet "dum" som har så många bottnar. Utan istället säga "det du GJORDE var dumt." Och sedan förklara varför. Däri ligger en enorm skillnad tror jag. När tålamodet tryter är nog det här svårt att komma ihåg sina förnuftiga visioner, men jag tror att man kan träna sig i att minnas.
Sen tror jag att man ska akta sig för att ge dubbeltydiga budskap. Ett klassiskt exempel är att själv skrika; SLUTA SKRIKA, till sina barn. Barn gör som du gör osv... Jag kan tänka mig att man kommer att måsta bita sig i tungan både en och hundra gånger för att inte göra trampa i den här klassiska fällan.. Men som sagt. Försöka ska jag.
En sak till jag tror på är att själv visa att man gör fel, är mänsklig, blir ledsen, blir trött osv. Framförallt att kunna säga förlåt. Om man som förälder kan visa för sina barn att man inte är perfekt, att man gör misstag, tror jag det blir lättare för barnen att lära sig rätt och fel, och att det är okej att göra fel, bara man rättar till det sen i den mån det går. Där har vi det igen. Barn gör som du gör. Det tror jag öppnar upp för en helt annan dialog. Och skapar ett förtroende och en trygghet i relationen mellan barn och vuxen.
En till viktig grej tror jag är att lyfta fram det positiva. Att berömma och bekräfta när barnen gör bra saker. Då tror jag att de växer, och lär sig att det ger utdelning att göra rätt.
Jag vet att jag kommer att göra hundra misstag som förälder. Jag anser att jag redan gjort flera stycken. Men jag tror att det är ett livslångt lärande, och jag hoppas att man genom diverse prövningar och situationer blir mindre valhänt med tiden.
Ptja. Det var väl typ allt jag hade i huvudet den här kvällen. Godnatt.
Allt du säger låter väldigt klokt. Det är så man borde vara. Men det går inte alltid. Jag hade också visioner om att försöka föra en dialog. Men det är lättare sagt än gjort. En sak jag är stolt över är att jag är väldigt duktig på att bekräfta positiva saker de gör. Jag är också bra på att själv visa mig svag och be om ursäkt när jag gör fel. Jag ber tex alltid om ursäkt när jag skrikit åt dem. För ja, jag skriker åt dem som du vet. Tycker du glömde en grej. Det är att man som förälder måste vara lyhörd för när man själv inte orkar mer. Inte försöka vara någon superkvinna/man. Det är ok att be om hjälp. Det är ok att bryta ihop emellanåt osv. En bra förälder vet sina begränsningar och försöker inte vara perfektare än hon är. Du är en superbra mamma och ta mig fan. det är jag med =)
Kram!
Låter väldigt klokt allt detta En sak jag kom att tänka på när jag läste är att även ge uppmuntran och såna saker bara för att det är en vanlig tisdag typ, alltså inte att beröm alltid kopplas samman med en prestation, att man gjort något bra,utan att även om man misslyckas med något eller om man bara sitter och ser på tv så är man lika värdefull. Sånt stärker självkänslan =)
Kramis
