......
Det var 10 månader sedan jag slutade där. 10 långa månader när jag nu tillsammans med min praktikhandledare har letat en passande praktikplats. Vi har frågat på varenda företag i stan, varenda kontor. För det är en sådan praktik jag vill ha. Jag kan överhuvudtaget inte jobba inom varken vården eller handels. Jag passar inte där, och jag klarar det inte. Har testat förr. Kyrkogårdsarbete funkade rätt okej, men tyvärr mådde jag ju så vansinnigt gravid-illa då. Och bortsett från illamåendet kände jag att den växande magen begränsade min insats. Jag hade möjlighet att börja om där när illamåndet gick över. Men det är ett rätt tungt kroppsarbete, så jag kände att jag inte kunde göra mig själv rättvisa där som gravid. Kontor fixar jag däremot, gravid eller ej, det vet jag. Men praktikplats på ett kontor är uppenbarligare svårare att skaffa än att vinna miljonen på triss. Jag får upp hoppet varenda gång. Och varje gång blir jag än lite mer besviken.
Nej:et från Norran idag var precis som om någon dragit undan mattan under fötterna på mig. Jag trodde verkligen att Norran var Stället med stort S. Jag hann få upp förhoppningen, och jag bad till gud både en och två gånger, och jag som inte ens är så religiös. Jag sa: Kom igen nu gud, visa att du finns. Bevisa det. Ge mig den här chansen.
Men de ville inte ha mig på Norran heller. Och nu sitter jag här. I snart fyra månader har jag varit sysslolös, praktiklös. Och på dessa 4 månader har mitt självförtroende och min självkänsla rasat till botten igen. Nu är jag tillbaka där jag var för 1 1/2 år sedan. Jag känner mig återigen totalt värdelös. Trots att ställena inte egentligen tackar nej till mig som person, eftersom de redan sagt nej när min handledare ringer och kollar upp möjligheter. De vet inte vem jag är. Men ändå känner jag mig sämst i världen. Jag kan inget, klarar inget. Det enda jag duger till är att gå hemma. Alla andra klarar ett jobb utom jag. Jag kommer aldrig att få ett jobb, för om ingen ens vill ta emot mig som en extra gratis praktikresurs, vem vill då anställa mig och ge mig betalt? Och ju längre tiden går som sjukskriven, desto färre chanser får jag. Desto tommare ekar mitt patetiska CV. Här går förnuft och känsla isär. Nog vet jag att mina tankar inte riktigt är sanning, men jag KÄNNER det såhär. Att förnuftsmässigt veta att jag nog nånstans är värd lika mycket som alla andra spelar liksom ingen roll när jag inte känner det på riktigt. Jag som hade gjort så många framsteg. Jag som hade börjat må så bra, hade hittat min väg, kände mig så stolt över mig själv.
Nu tickar livet på och jag står återigen still. Utvecklas ingenting. Jag sitter av tiden. Väntar ut den. Slösar den. Kastar bort den. Försöker fylla mina dagar med så mycket som möjligt för att slippa stanna av och tänka. För det jag då tänker är sådant som jag skriver om nu. Men det jag gör är bara utfyllnad. Inget som ger min tid mening. Jag är människorna i min närhet evigt tacksam. De som tar sig tid att träffa mig, roa mig, få mig att tänka på annat.
Nu är det 10 veckor kvar tills våran älskade lilla unge beräknas komma. Och 10 veckor till som sysslolös, det känns rent ut sagt överjävligt. Men jag måste nog tyvärr vänja mig vid tanken. Ju fler dagar som går, desto mindre idé är det att starta upp något nytt. Min handledare säger redan nu att det känns svårt att sätta igång något, när det handlar om en så kort period. För mig är det ingen kort period. För mig känns 10 veckor som 10 år. Men vad kan jag göra? Jag kan inte trolla. Jag kan inte få något ställe att ta emot mig mot deras vilja.
Av någon anledning är jag inte rädd för att bli mamma. Det vet jag att jag kommer att fixa. Och det är tanken på lillis och det nya livet som väntar som gör att jag fixar den här tiden. Jag drömmer mig bort, längtar, fantiserar.. Jag ser fram emot alla nya utmaningar och prövningar. Och all ny kärlek som kommer på köpet.
Så trots allt jobbigt nu kan jag ändå betrakta mig själv som otroligt lyckligt lottad. Och nu är det dags att försöka släppa den här besattheten av att jag måste ha en praktik för att känna en mening med tiden och känna ett egenvärde. Nu är det dags att rå om mig själv och den lille där inne. Det är egoistiskt av mig att inte göra allt för att vi ska må så bra som möjligt. Dags att sluta grubbla och att börja försöka njuta av tiden och livet. Och jag ska verkligen verkligen försöka.
Moa, vet du vad du gör? Du som är så duktig på skriva borde skriva en kortare novell eller liknade och skicka in den till norran, någon annan tidning eller olika arbetsplatser där de har sekreterare eller liknande, överallt där de kan tänkas söka en duktig skribent och fråga om du inte kan få praktisera. Då visar du samtidigt upp vem du är och vad du kan. Du skriver att du inget kan, men vem som helst förstår ju att du är duktig på skriva!(Och sjunga!) Och även om detta inte känns lockande så ska du veta att det finns många därute som tycker att du är jätteduktig!
Älskade vän! Håller verkligen med föregående talare, du är så duktig på mycket, fast du ser det inte själv ibland tror jag. Du har ju en kreativitet utan dess like, förutom skrivandet och sången så är du så duktig på inredning, färger och pyssel. Du är en riktig människokännare, känns som du vet hur du ska bete dig mot alla olika slags människor. Du är så bra med barn! Du är duktig på att hitta orden i tal också, analysera, formulera och diskutera. Det är ju inte bara en gång som du varit stöttepelare för mig också då du lyssnat och pratat och jag bara känt hur otroligt KLOK du är!
Tyvärr är samhället så otroligt prestationsinrikat idag. Du är långt ifrån ensam med att känna att hela jobbkonceptet och prestationsmåstena är helt sjuka ibland..
Det jag vill säga och jag hoppas att du förstår är att du har gjort såna otroliga framsteg! Jag har känt dig i några år nu och tycker mig känna dig rätt väl ändå. :) Du har blivit så otroligt målmedveten och har inte låtit dig nedslås av tillfälliga motgångar, det syns att du vill ha utmaningar och att du blivit starkare. I dina mörkaste stunder känner du dig säkert inte alls stark, men visst är det den som vågar möta sina känslor och jobba med dem som är stark? Inte den som skjuter iväg dem.
Jag vet att du kommer att du bli en fantastisk mamma, ingen tvekan om det. Se det som en chans att få ett litet break, NJUTA av livet och av den underbara lilla som snart kommer. Och försök att njuta sista tiden som gravid också, vet att det är jobbigt nu på slutet. ;) Men nu så här i efterhand så saknar det.
Se det sen som en fortsättning på klättringen på stegen efter mammaledigheten, du har kommit så många steg upp, bara kliva på sen då du känner dig redo. Jag vet att du kommer att få praktik/jobb sen och vi är så många som bryr sig om dig och kommer att stötta dig. Du är så stark! Kram
