Har nu varit och sett sex and the city-filmen med svägerskan Anna. Den var helt okej. Samtidigt som jag kan bli lite... Vad ska jag säga..? Det är så vansinnigt ytligt. Jag bryr mig tex inte för fem öre om märken. Jag kan heller inte gå i ett par högklackade. Min "walk in-closet" på ca 2 kvm består till största delen av damm och en massa skrot jag inte vet var jag annars ska stoppa. Jag skulle aldrig ens tänka tanken att köpa en väska för 20 000 även om jag hade råd. Och jag skulle definitivt aldrig ta taxi var jag än skulle även om jag bodde i New York. Det är ju alldeles för kul att köra bil själv. Så. Det är så långt ifrån mitt liv man kan komma. Men om man bortser från det ytliga gillar jag de kvicka replikerna och problemen som man känner igen sig i och romantiken man önskade existerade på riktigt. Tänk om ens liv var sådär. Vackra kärleksscener med filmmusik spelande i bakgrunden. Klyschiga "så levde de lyckiga i alla sina dagar"-slut. Tårar som nästan oavbrutet rinner inte för att man är ledsen utan för att man är rörd. Men. Det skulle nog bli tröttsamt i längden det också.


Jag säger ofta såhär, men jag har nog aldrig haft såhär ont i halsen. Inte i halsmandlarna som jag brukar utan längre ner. Vid strupen. Jag försöker att andas så lite som möjligt, för luften som susar upp och ner från lungorna känns som knivhugg i min stackars hals. Men prova att andas bara ungefär hälften av det du gör i vanliga fall. Man blir alldeles snurrig.

Jag bifogar en bra låt med en begåvad sångerska/musiker. Värsta Moalåten skulle nog många säga.