Det här har varit en otroligt tung dag. Jag är helt slut i både kroppen och i huvet. När människor omkring mig mår dåligt fantiserar jag alltid om att jag är någon slags hjälte, en doktor som uppfinner botemediciner, en människa som gör och säger de precis rätta sakerna för att lösa problem, en healer, eller någon annan som kan hjälpa den utsatte så han/hon börjar må bättre. Min fantasier har inga gränser. Jag spelar upp filmer i huvudet där alla har en sak gemensamt; att saker bara mirukalöst löser sig för att jag ser till just det. Det är nästan så jag börjar tro på dem. Men bara nästan. Är plågsamt medveten om att film inte är något annat än just film.

Inget roligt inlägg jag vet. Men. Jag skriver det jag tänker. Imorgon kanske jag kommer på bättre tankar.


Ska göra en kopp te sen ska jag krypa ned i sängen och lyssna på min ljudbok. Är inne på min fjärde Marian Keyes-omgång nu. Lessnar aldrig på hennes böcker. Hon gör det jag önskar att jag kunde. Och det jag försöker lära mig. Hon speglar verkligheten på ett sådant okrystat sätt när hon skriver. Varje bok kretsar runt någon slags tragedi, men allt skrivs på ett sådant avdramatiserat och avklätt sätt. Så enkelt. Också blandar hon med underbar vardagshumor, sådan humor som omringar alla oss människor hela tiden, men som vi ibland kan vara svår att se. Jag börjar bli bra på att se den. Kanske tack vare henne. Hon är min hjälte just nu.