Vid nyår 2010 fanns bara två av dessa finingar. Nu är de sex stycken, och fler lär det bli med tiden. ;)

Fr v: Syskonen Oskar och Thea, Charlie, syskonen Märta och Mollie, och lillvanten.

Nu var det ett tag sedan. Sen sist har jag... Varit sjuk. 4 mjölkstockningar totalt på 3 veckor. Och nu när jag äntligen lärt mig hur jag ska bete mig (dvs bo i min fleeceväst, amma på båda sidorna vid varje amning samt att sova utan BH) och blivit kvitt det onda och febern, så går jag och får nån slags halsfluss. Svullen i halsen och extremt sväljont. Jag börjar bli riktigt less på att vara sjuk nu.
Trots detta tackar jag min lyckliga stjärna varje dag att jag inte råkar ut för något värre. Efter en månad som kretsat kring sjukdom, jobbiga besked och död för vänner och bekantahoppas jag nu att alla nära och kära får må som det bara är möjligt. Tänk om alla bara fick vara friska.

Nu till glädjen i vårt liv!
Svante växer så det knakar. Nu väger han lite drygt 5 pannor! Han ler och skrattar så fort man pratar med honom, och hans mage har blivit bättre sedan jag drastiskt drog ner på mjölkprodukter förra veckan. Och han ändrar utseende varje dag tycker jag. Ikväll var han extra söt:

Nu ligger jag i sängen bredvid mina två älsklingar som sover sött båda två. Jag har dessvärre så ont i huvet att jag inte kan somna. Har haft huvudvärk nästan dygnet runt ända sedan jag blev mamma, vilket jag tror beror på att jag förmodligen spänner mig mkt. Man är ju liksom på helspänn hela tiden. Fantiserar om en härlig massage och en "kotknäckning"... Man kanske ska unna sig det. Svante växer så det knakar. Nu väger han 4660 g och är 56,5 cm. En ökning på nästan ett kg och 4,5 cm på en månad. Sjukt! Nu vaknar han, dags för matning!

Efter ettriga påtryckningar (ja Matilda, talar om dig) så är det nu dags att berätta lite om när Svante kom till oss.

Det började den 23:e december. Jag vaknade av ganska rejäla värkar på morgonen. De höll i sig hela dagen, men vi såg inte skymten av något vatten, och värkarna var väldigt oregelbundna. Några minuter mellan vissa, 20 mellan andra.

På kvällen hade värkarna dock blivit mer jämna, ungefär med 5 minuters mellanrum. Satt och härdade och andades på uppesittarkvällen hos svärfars med Pontus släkt. Vid ett-tiden på natten blev värkarna starkare, så vi åkte in på bb, men jag mådde fortfarande rätt bra! Tänkte, "ska det bara vara såhär?". Tji fick jag. :) 

En jättegullig barnmorska, Ingrid, kollade kurvan och gjorde en undersökning. Hon upptäckte dock att det återstod ca 2 cm av livmodertappen (som helt ska försvinna), vilket innebär att det inte var dags riktigt än. Men efter hennes undersökning fick jag nå så vanvettigt onda värkar, så hon tyckte vi kunde stanna kvar. Jag fick en morfinspruta för att kunna sova. Blev jättefull av den, inte på nåt skönt sätt, det snurrade mest.
På julaftonsmorgonen när vi vaknade mådde jag så sjukt illa, och det höll i sig hela dagen. Kräktes flera gånger, samtidigt som värkarna fortfarande gjorde väldigt ont och kom typ var femte minut.

De gjorde en ny kurvmätning och undersökning, och det hade hänt nada! Jag skickade iväg Pontus till Kåge på julfirande medans jag låg kvar på BB med en kräkpåse i ena handen och en TENS-apparat i den andra. Till slut övertalade barnmorskorna mig att åka hem för att "fira lite jul", men det var ingen bra idé. Jag låg bara i vår soffa och mådde skit. Däremot kunde Pontus då fortsätta att fira jul, eftersom kvällens julfirande utspelade sig här en våning ner (där Pontus mormor bott, och där Pontus mammas släkt firat jul i typ 20 år, sista året i år innan traditionerna ändras).
Det var lite speciellt att ligga och kräkas med starka värkar och höra "goooood juuuuul i stugan, finns det några snälla barn här?" från en våning ner. Nåväl.
När klockan närmade sig midnatt ringde jag till Pontus på nedervåningen och grät av smärta, och sa att "nu måste vi åka in igen, pallar inte längre".

När de återigen gjorde en undersökning hade det bara hänt lite lite, och eftersom vi hade läkartid dagen efter på morgonen sa de att vi kunde stanna över denna natt också. Jag fick 2 citodon för smärtan eftersom morfinspruta inte var nån god idé. Kunde inte sova många timmar den natten pga smärtan, men fick tack och lov nå medicin för illamåendet som då blev bättre.

På läkartiden dagen efter gjorde läkaren först ett ultraljud för att kolla hur mkt fostervatten som fanns kvar och flödet i navelsträngen. Det kollas tydligen när man gått över 2 veckor. Sen gjorde han undersökningen från helvetet! Kändes som han vevade runt med en knytnäve där nere. Då var det riktigt svårt att inte skrika rätt ut! Tappen var då helt utplånad och jag var öppen ca 3 cm. ÄNTLIGEN!

Det bestämdes att de skulle ta hål på fosterhinnorna kl 14 (dvs göra så vattnet går) och sen om inte förlossningen startade av det, ge mig värkstimulerande dropp. Vi gick och la oss och vilade och väntade att tiden skulle gå. Det var nervösa timmar!

Kl 14 möttes vi av en Åsa som skulle vara den som förlöste mig. Hon gjorde en till undersökning och då var jag öppen ca 5 cm. Hon tog hål på hinnorna med nåt som såg ut som en stor virknål (för den som undrar:) ), och jag fick börja med lustgas. Vilket hallelulja-moment! Helt plötsligt blev värkarna en riktig baggis, och med lustgasens inverkan började jag spexa och ha mig för Pontus. Tyckte nog själv att jag var riktigt rolig. :) Jag fick så himla ful röst av lustgasen så det skrattade jag gott åt. 

Kl 17 kom en jättesöt narkosläkare och satte en epiduralbedövning. Då blev det ännu mer baggis! Mådde riktigt bra ända fram till ca 21 då jag var öppen 10 och det var dags att börja krysta. Då blev det lite jobbigt igen, han låg fel, inte med näsan nedåt som de ska, utan åt vänster, vilket gjorde att han som "fastnade" i kanalen. Det gjorde utdrivningsskedet utdraget, och jag blev helt utmattad. En ny barnmorska, Kerstin, tog över, och Åsa fick istället jobbet att kasta sig på min mage under värkarna. En undersköterska höll samtidigt i mina ben. I slutet låg jag bara och gnydde att jag inte orkade längre. Kändes som en vägg. Helt omöjligt. Jag hörde hur de började viska om sugklocka, men att vi skulle köra två värkar till, och på den andra värken kom han! :) Till slut!

22.04 föddes alltså världens finaste lilla kille, med väldigt kon-format huvud, pga att han legat snett så länge. Det gick dock till sig väldigt snabbt tack och lov. :)

Detta är nu prick 3 veckor sedan, och jag kan faktiskt redan nu säga att trots att det var jobbigt, smärtsamt och utmattande, att jag kan tänka mig göra om det. För belöningen gör det SÅ värt det. :)

Svante föddes den 25 december klockan 22.04. Han vägde 3820 g och var 52 cm lång.
Det går inte att beskriva lyckan och stoltheten vi känner! Inte heller kärleken som fullständigt svämmar över i hjärtat. 

Vi hälsar och tackar för alla hälsningar och lyckoönskningar, snacka om att vara lyckligt lottad med så fina människor omkring sig! <3

Det kommer mera... Men nu vill vi bara rå om varandra och spendera all tid med att lära känna våran lille Svantevante. :)

1. Sömn
2. Massage
3. Mat och godsaker (om det är nån gång man känner att man får unna sig allt man är sugen på är när man är höggravid) Framförallt apelsiner, pepparkakor och pizza.
4. Karl Pilkington
5. Mario Kart
6. Tradera
7. Modern Family
8. Reklamen med den söta hunden som håller på att ramla ned från sängen
9. Fåglarna som äter på vår talgboll
10. En fika på stan, alldeles för många gånger i veckan
11. Sjunga med till Mariah Careys "all I want for chrismas is you" för full hals och låtsas att det låter lika bra som orginalet genom att ignorera alla kråkor (Det gör jag varje jul)
12. Bada badkar och bli kall om magen som sticker upp ur vattnet 
13. Försöka föreställa sig hur vår bäbis kommer att se ut ( Resultat: en hårlös liten tjockis med valkar, vingmutter-öron, skrattgropar, små ögon och obefintlig överläpp = rätt söt ;) )
14. Fuldansa till "Have a holly jolly christmas"
15. Försöka komma på nya namn till bäbisen (Resultat hittills: 0 nya namn)
16. Christer i P3
17. Omkategorisera i bäbisens garderob (förvånansvärt hur många olika sätt man kan organisera bäbiskläder)
18. Spela in roliga filmer med kameran vi lånat
19. Repriser av Top model, säsong 2,3,4 (det går undan när det är repriser varje dag)
20. Ljudboken Niceville

Nr 6 och 10 är tyvärr något som det blivit mindre av nu, pga rätt ekande plånbok. Nr 12 är tyvärr också svårt eftersom vi har stopp i avloppet som orsakar översvämning varje gång man ska tömma karet. Två rör-rensningar till trots.

Dags för nr 5!

Efter förra veckans barnmorskebesök tog jag mig i kragen och började planera dagarna, bara för att ha fullt upp och slippa gå och vänta som en annan värpsjuk höna. Ställde in mig på bäbis efter jul bara för att mentalt orka. Det funkade superbra! Tills ikväll. Helgen är över, en ny vecka imorgon, och inget att göra. Allt är klart. Det finns inget mer att städa. Inget mer att rensa. Folk jobbar. Jag vankar. Det enda folk frågar är; "jaha, ingen bäbis än?" Det känns på nåt konstigt sätt som att det är jag som misslyckas med att klämma ut honom. Och ändå har det bara gått en vecka över ultraljudstiden. Jag kan mycket väl gå en vecka till. Eller i värsta fall två. Om det nu är mitt jämra datum som stämmer, och läkarn tycker att jag och bebben verkar må bra 25:e och inte sätter igång mig. VARFÖR var ultraljudet tvunget att misstämma?? VARFÖR var BM tvungen att för 10 dagar sedan utbrista att "nu blir det när som helst"?? Dessa 10 dagar har varit de längsta i mitt liv. Och nu har jag blitt så stor att ryggen är som en ostkrok och värker oavbrutet samtidigt som bristningarna tagit över min mage totalt. Vad i hela friden ska jag göra fram till den 25:e och läkartiden? Och nu skiter jag fullständigt i om folk tycker att jag gnäller. Att det är ett I-landsproblem osv. Klart det är. Men just nu är det hela min värld och det enda jag kan tänka på. Längtar tills jag kan se det komiska i det här.

Besöket hos barnmorskan blev inte alls som jag hade hoppats. Jag var öppen knappt 2 cm, dvs några fjuttiga millimeter sen sist, min jäkla molvärk till trots. Jag hade i mina fantasier tänkt mig att hon skulle utbrista nåt i stil med: "himmel och pannkaka, här har det hänt massor, du kan nog knalla över till förlossningen nu på en gång!" Istället tittade hon på mig med medlidan i blicken och bokade en tid hos läkaren den 25. Dvs på juldagen... Då ska han göra en bedömning om det är dags för igångsättning då eller om vi ska avvakta ytterligare. Tiden hos läkaren fick mig att börja misströsta. Jag menar... Juldagen!! Det är ju svinlänge kvar tills dess! Ska jag alltså ha det såhär i.. *räknar*.. 10 dagar till!? Jag vet såklart förnuftsmässigt att en läkartid inte alls behöver betyda att jag kommer att gå över ända tills dess, men... Det kändes så idag.. Speciellt med tanke på att min molvärk inte alls behöver betyda att något är på gång. Såhär kan man tydligen ha i många dagar/veckor innan. Full av hormoner och besvikelse flännande jag hela vägen hem, och fortsatte ända tills jag somnade i soffan... Stackars Pidde som får stå ut med den här känslostormen. Blääääääääääääääääääääää..................

Och nu börjar till och med pappan här hemma bli övervänt! Har i två dygn haft konstant molvärk som trots knaprande av alvedon gjort att jag sovit riktigt dåligt. Men jag har ändå varit på bättre humör dessa två dygn eftersom det betyder att det ändå händer något! Söndag och måndag var värre, då var det så lugnt så jag hann börja tvivla att det skulle bli någon bäbis alls.

Vi ska till barnmorskan idag igen. Och jag lämnar inte hennes rum förrän hon gjort allt hon kan för att försöka sätta igång något. Hinnsvepning nästa!!


Intresset från nära och kära har gjort mig alldeles häpen. Mobilen plingar stup i ett, och så fort jag inte uppdaterat här eller på FB på någon dag så börjar folk höra av sig och fråga om något satt igång! Alla lyckönskningar gör mig alldeles varm, vilken omgivning man har! <3

I torsdags hade vi vår sista rutinkontroll, och då gjorde barnmorskan en koll där nere för att se hur landet låg. Hon chockade oss lite med att meddela att livmodertappen var mjuk och redo, och att jag var öppen 1,5 cm! Hon kände även hans huvud. Det kom som en glad överraskning! Hon trodde inte det var långt bort, och tippade på i helgen, även om nog ångrade sitt utlåtande lite när hon såg hur hoppet tändes hos mig! Nu har helgen gått, bf-dagen passerat utan att vi sett röken av någon bäbis trots raska promenader, snöskottning, språng i trappor osv, och jag, ja jag känner mig allt lite snuvad.. Hon sa ju...!!

Jag är verkligen en rookie på att inte kunna sova. Jag vet som inte vad man ska pyssla med. Jag lyssnar förstås på böcker, men det räcker som inte för att roa mig. Så jag kissar, tar en macka, virkar en stund, spelar lite spel på mobilen, googlar på saker kring graviditeter/förlossningar, kissar igen, grubblar lite, kollar facebook, lägger lite bud på onödiga traderaprylar, försöker parera för lillis sparkar, kissar en gång till osv tills det helt plötsligt börjar ljusna och jag däckar som en klubbad. Förstår mig inte alls på min inre sovklocka för tillfället. Undrar vad som är mest frustrerande. Att vara pigg och inte kunna sova när man ska, eller att vara trött och inte få sova när man vill. Det återstår att se om några veckor.

Också plötsligt händer det något som gör en genomglad och stolt i hela kroppen! När en familjemedlem och vän som man oroat sig över tar tag i sina problem och visar sig sårbar. Det är stort, starkt och modigt. Nu somnar jag med en varm känsla i hjärtat.:)