I 13 veckor (9 egentligen, räknesystemet blir man inte riktigt klok på) har vi gått och burit på en liten hemlis som inte är så liten.. Eller jo, jätteliten egentligen, fast superstor!

Vi ska få en bäbis! Våran alldeles egna lilla skit. :) Och oj vad jag har längtat efter den här dagen. Och ett tag där, efter min endometriosdiagnos och operation då de kapade ena äggstocken så var jag rädd att dagen aldrig skulle komma, men efter ett halvår på medicin blev det till slut "en vacker dag..." :)

Om allt går som det ska så kommer den lille runt den 19:e december, och att jag hade lovat mig själv att inte få barn sent på året eftersom jag själv är en sening och vet hur besvärligt det är ibland, känns också mindre väsentligt nu.
Vi hade inte utrymmet att styra det, och jag hoppas vår dotter/son kan förlåta oss när han/hon står och hänger på stängslet utanför öltälten på stadsfesten eller när han/hon sitter hemma och ugglar medans kompisarna som fyller 18 tidigt på året är ute på krogen och har lajbans.. :)

Jag går in i vecka 13 idag, och sedan vecka 6 har jag mått pyton! I sju veckor har jag mått så illa att grönfärgen i ansiktet förmodligen blivit permanent nu, och jag vet inte hur många gånger jag kramat toalettringen. Den måste tro att vi inlett något mer seriöst. :)

Men äntligen så har det börjat vända! Nu kan det gå en hel dag utan att jag knappt känner av något illamående alls, vilket är helt fantastiskt! Om man bortser från typ för 10 minuter sedan då jag hips vips började kaskadkräkas, har jag inte spytt på 3 dagar. Wow alltså. Och så fort illamåendet börjar ge med sig så kommer den bubblande lyckan!
 
Pontus är också jätteglad, och har inte alls lika mycket panik som jag trodde att han skulle ha! Han är till större delen helt kolugn. Jag är imponerad. Sen att han gärna vill se att jag bland annat inte dricker kaffe överhuvudtaget, eller att jag håller mig i skuggan är en annan femma. :) Jag tycker det känns fint att han bryr sig, även om mina hormonella utbrott kanske tyder på annat ibland. :)

Det känns konstigt att "go public" efter att ha hållit det hemligt i så många veckor. Fast det är ju redan många som vet, familjen förstås, och vänner. Har dock inte berättat för mamma än, känns som att jag vill vänta tills det börjar synas på riktigt, så att det blir mer verkligt för henne. Nu kan man lätt ta det för en uppsvälld mage som fått i sig lite för mkt mat på en gång. :) 




Såhär stor, som en persika, sägs den lilla vara nu. :)



Fortsättning följer senare, nu måste jag nog tyvärr krama ringen en till gång för ikväll. 

Hoj!