Jag är nå så fruktansvärt sugen på att skaffa barn. Detta är ingen nyhet för de flesta, men jag måste som få ventilera detta lite extra här känner jag..

Nu när jag sitter och räknar kommer jag fram till sju vänner som är gravida.. Och det går inte att sticka under stol med att detta påverkar mig! Dock inte alls på något negativt sätt, att jag blir avundsjuk eller så, det gör mig bara med peppad! Jag har alltid tusen frågor då jag träffar någon som väntar barn. Är så nyfiken!
Och direkt jag tänker på Pontus med ett litet knytte i famnen som är vårt egna får jag tårar i ögonen. :)

Det finns mycket som talar för att tiden snart är inne, med tanke på att jag och Pontus har hängt ihop i sju år och har en väldigt stabil relation, men så är det det här med min (obefintliga) arbetssituation.. Vi har bestämt att vi ska vänta tills att jag har ett jobb som jag klarar av, dels för ekonomin, men också för min självkänsla och mitt självförtroende. För jag tror stenhårt på att om mamman och pappan mår bra, så mår barnet också bra.


Därför ger jag järnet nu. Jag SKA ha ett jobb. Jag SKA fixa det! För jag har en underbar belöning att se fram emot.