Har i helgen varit i Lappvattnet med min syster Åsas familj. Allt har varit frid och fröjd och jättemysigt, god mat, sällskapsspel, melodifestivalfinal (Grattis till Anna, som är en värdig vinnare!)...

Tills vid kl 15 idag. Vi var på skoterutflykt över dan, och jag var tvungen att åka hem tidigare eftersom jag skulle hämta svärfars på flygplatsen. Jag bad mina systerdöttrar Elsa och Wilma skjutsa mig till stugan på skotern, och blev peppad på att åka på madrassen bakom. Det var superkul!!!......

.... Fram tills att madrassen råkade komma liiiite för nära en ca 2 meter djup brant som ledde till en frusen bäck.. SÅKLART åkte jag baklänges ned i bäcken och gjorde en bakåtvolt innan jag landade på skulderbladen och fick mina ben över mig. Jag hörde helt allvarligt hur ryggen knakade till på ca 10 ställen. Och där låg jag. Helt paralyserad.
Jag trodde allvarligt att jag hade tackat för mig på den här jorden, och väntade bara på ett ljust sken och en enorm hand som skulle komma och lyfta upp mig.....

När jag insåg att jag faktiskt inte var död bad jag gråtandes mina förskräcka syskonbarn att ringa efter hjälp, men började skratta helt galet då jag märker att om det inte vore för att mina ben stod rakt upp och stoppade mig hade jag åkt in under en liten viadukt (se bild), och jag kunde helt enkelt inte sluta skratta. Chocken blandat med den OTROOOLIGT fula händelsen gjorde allt outhärdligt roligt, samtidigt som smärtvattnet rann! Så där låg jag skrattandes och gråtandes, medan Elsa och Wilma oroligt kikade ner på mig från två meter upp.. Eftersom jag såg det sjukt fula i situatuionen slungade jag upp kameran som jag hade i fickan till Elsa, så att hon kunde föreviga min lilla olycka.. och här ser ni resultatet:







Tunneln..






Utsikten mellan mina ben





Här sitter jag nu, fortfarande skrattandes helt hysteriskt, men med fruktansvärt ont i ryggen. Imorgon får jag nog lov att besöka nån rygg-expert för att se vad som egentligen har hänt. Det värker nåt så vansinnigt och jag kan inte böja ryggen alls. Att sitta gör ont, så nu måste jag nog gå och lägga mig i soffan.. Jag är livrädd att detta ska ge mig bestående skador.... 

Men fattar ni!? Jag kunde ha dött. Och det vore ruskigt typiskt mig att dö på detta sätt.. Om jag hade landat på nacken hade jag MINST blivit helkroppsförlamad, för den farten, och den smällen... Jag hade RUSKIGT tur i oturen. Det känns nästan som jag borde gå och bearbeta detta hos nån psykolog, men hon skulle väl tro att det riktigt slagit slint eftersom jag förmodligen skulle skratta hejdlöst under tiden jag berättade. Jag har varit med om många fula grejer, men det här toppar det mesta. Och stackars Elsa som körde skotern, hon måste ju ha riktigt dåligt samvete nu, men Elsa om du läser, ha inte det!!! Det var verkligen inte ditt fel, det var en olycka!!

Ps. Ni FÅR skratta!