Jag vet inte hur jag ska formulera mig, för det finns inga ord som rättvist kan beskriva mina känslor just nu.
Men jag ger mig på ett fåfängt försök...

Idag har jag varit med om det mest fantastiska, mirakulösa, otroliga, chockerande och galet overkliga som någonsin har hänt mig.

Jag fick ett samtal av min syster på eftermiddagen, och hon sa inte så mycket mer än att jag borde komma till mamma där hon och Chrille var. Jag tycker mig höra mammas "gamla vanliga" röst i bakgrunden, men tänker att jag måste ha hört fel. För det kan ju inte stämma. Jag sladdar mig dit och där möts jag av ett under.

Mamma sitter upp, och pratar som om hon aldrig varit sjuk. Jag får svimningskänslor och skyndar mig att sätta mig ner, hinner tänka att jag antingen drömmer eller att det har slagit slint för mig. Men icket, jag är klarvaken och vid mina sinnes fulla bruk, förutom den chock jag försatts i. Mamma och Åsa sitter och samtalar som om mamma hade varit vilken frisk människa som helst. Hon hejar på mig precis som hon gjorde förr. Och hon säger "men kommer du nu också, det var då ett väldigt spring här idag", och hon ler. För första gången på nästan tre år ser jag min mamma le. Tårar av glädje och chock börjar strömma nedför mina kinder. Åsa säger "berätta för Moa det du sa...." Och mamma börjar berätta. Hon pratar och pratar, medans jag sitter gapande som en guldfisk och söker Åsas blick upprepade gånger för att se om jag kan hitta någon förklaring i hennes ansikte. Men hon bara skrattar. Och jag börjar skratta. För kan ni tänka er, mamma börjar skratta. Hon kiknar av skratt när hon berättar vad hon har upplevt. Hon pratar konstant i flera timmar. Hon berättar om de andra människorna på boendet och så mycket tokigt de har för sig, hon berättar vad hon brukar se på tv, vad personalen brukar göra och säga, RUBBET. Allt som har hänt sedan den dagen hon flyttade in på demensboendet. Ur hennes synvinkel. För, hon är inte frisk, hon har fortfarande tankar och föreställningar som inte överrensstämmer med våran verklighet, men hon skrattar. Hon berättar hur små hon tycker att alla människor är (som är helt vanliga i storlek egentligen) och hur hon inte begriper hur människor kan vara sådär små. Hur personalen tvättar hennes hår med både schampo och balsam, fast hon inte egentligen har hår (som hon mycket väl har) och hon skrattar hejdlöst. Hon berättar vad personalens barn heter, var personalen bor, hur de är mot henne. Hon berättar om människor hon känner, och hon har stenkoll på allt. Hon skojar med mig en massa gånger, och vi tre sitter och skrattar så tårarna sprutar.

Jag vet inte alls vad som händer, hur det kan bli såhär, och om jag egentligen överhuvudtaget har upplevt detta eller om det är någon slags bisarr dröm. Men just nu kan jag inte tänka på vad det egentligen är som har hänt. Om det är medicinen som börjat verka, eller om det helt enkelt är ett guds verk, det spelar ingen roll nu.

Det enda som spelar roll är att jag har fått återse min mamma, som inte funnits där på snart tre år. Jag har fått höra hennes riktiga röst, jag har fått se hennes gamla kroppsspråk, jag har fått lyssna till hennes speciella sätt att uttrycka sig. Jag har fått återuppleva hennes humor. Hennes glädje, värme och kärlek. Jag har, främst av allt, fått höra min mamma skratta.
Jag vet inte vad det är som sker, men jag vet att jag, kanske bara för idag, har fått tillbaka min mamma som jag förlorade för tre år sedan.