Idag blev min mormor inlagd på orkidén på sjukhuset. Där man hamnar i slutskedet då man har cancer. (kanske andra sjukdomar också, jag har dålig koll). De tror att hon har dagar kvar. Jag förstår ingenting, hur kunde det gå så snabbt!? På ett halvår har hon gått från en pigg "räcermormor" till en jättesjuk liten stackare. På en vecka har cancern tagit över hela hennes kropp. Vi var där ikväll, och jag känner inte igen henne. Hon glider in och ut ur medvetslösheten, men hon kunde ikväll iaf säga till då hon var törstig. Sen sa hon även "nu flickor kan ni åka hem.." då vi hade varit där rätt länge. Det är så himla sorgligt. Och något som svider så kopiöst i hjärtat är att hennes dotter inte kan vara där och ta farväl. Hon har i alla fall två söner som kan det, tack och lov.

Det starkaste och roligaste minnet av mormor var på midsommar i år. Jag hade förberett omvända charader (som går till så att lekledaren (jag) håller upp lappar med ord bakom två tävlanden ur olika lag så de ej ser, sen ska hela lagen visa för personerna framför mig) och mormor var jättepeppad! Men hon missförstod leken lite. Hon trodde att det var jag, lekledaren, som inte visste orden, så hon "charadade" hejvilt framför mig. Jag skrattade så jag fick kramp! Bilder från leken:



Jag lånade ut min sjal till momme eftersom det var så myggigt





De två lagen visar "popcorn" åt olika håll, momme visar åt mig.. :)



Laget visar "tupp", momme visar nåt i stil med... Ekorre? :)





Laget blir glada över att ha vunnit, momme märker inte detta och fortsätter att visa ordet.. :)



"Jahaaa, har vi vunnit??! :D


Tack mormor för alla skratt du har givit oss. Vilken fantastisk pantertant du var.