Jag har perioder då jag grubblar så huvudet bokstavligt talat gör ont. Det börjar dunka nå så vansinnigt bakom tinningarna. Nu är en sådan period. Jag funderar på livet, och döden. Lycka och sorg och allt däremellan. Om det finns någon mening med saker som inträffar, och isåfall vad det skulle kunna vara.  

Jag är en sökare, och jag börjar ana att jag alltid kommer att förbli så. Trodde nånstans att jag skulle landa i mig själv och i min tillvaro så småningom, men det verkar som att det ständiga sökandet alltid fortsätter.
Jag försöker hitta nya dimensioner, ett nytt djup. Meningen med livet KAN bara inte vara att vi ska jobba 40 timmar i veckan, sova 56 timmar, och sen bara ha 72 stackars timmar över till att göra allt som borde vara det som räknas som livet. 72 timmar i veckan av totalt 168. Det måste finnas MER. Mer tid. Mer möjligheter. Vi människor skapades knappast för att först gå skola en stor del av livet och lära sig saker som man glömmer bort efter proven är skrivna, sedan jobba och inse att man inte kom ihåg någonting man lärde sig under skoltiden, och sedan äntligen, på ålderns höst, när man är för gammal och trött för att ta sig för något, uppleva det vackra, det andra. Det som, enligt mig, borde vara livet.

Jag är inte olycklig, inte alls. Jag känner ofta lycka. Jag är lycklig över min familj, över min sambo, mina vänner. Att jag har det såpass bra som jag faktiskt har det. Jag har tak över huvudet och mat på bordet. Det är bara det att jag inte liksom köper hela livs-konceptet som vi människor skapat. Där det är status, tillgångar och makt som lägger ribban. Jag tror inte att det var tänkt såhär. Det KAN inte vara tänkt såhär. Det måste finnas nåt annat.

Och så länge jag känner såhär, så kommer jag att fortsätta söka efter andra alternativ. Och medans jag letar hoppas jag att jag kommer att hitta andra grubblande och nyfikna själar på vägen. Det är liksom roligare om man är fler.