Hur handskas man med en sjuk närstående?? Hur beter man sig då hon börjar gråta då man ska fara..? Vad ska man säga, när man inte vet vad hon förstår?  När det man säger kan göra henne ledsen?


Jag vet inte.



Jag vet däremot att det är helt naturligt att man anpassar sig efter en situation och gör det hela möjligt att uthärda. Man normaliserar och griper efter halmstrån. Man stänger av sorgen, grubbleriet, oron. Man måste, för att orka leva ett normalt liv. För att orka gå upp på morgonen. Man blir van tillvaron, och accepterar ödet. Men jag blir rädd när jag märker hur jag blundar för verkligheten. Det är som att min hjärna har stängt av empatiknappen. Jag ser vad som händer, men jag känner det inte. Jag berättar om det som om det vore en påhittad historia, som att jag berättar handlingen ur nån film. Och det skrämmer mig nåt oerhört. 

Det här blev en riktigt riktigt pissig dag, eftersom jag för en stund öppnade ögonen. Ska det vara så nu? Kommer jag bara att kunna känna mig glad då jag blundar? Då jag lever i den där surrealistiska världen jag skapat för att orka. Jag orkar inte gå omkring och tänka på hur hon har det, hur hon mår. Det går inte. Men jag får dåligt samvete när jag inte gör det.


Fan fan fan fan fan fan. Det är så orättvist. Hon förtjänar inte det här ödet.