En gång för alla berättar jag för dem som bryr sig tillräckligt mycket om mig för att läsa min blogg vad det är som bekymrar mig. Mina issues. Som ni vet pushar jag för att människor ska våga vara öppna, även, för att inte säga framförallt, då det gäller jobbiga saker i livet. Att alltid gå omkring och låtsas som att det regnar inför andra är enligt mig ytligt och oärligt.  Och jag bör nog följa mina egna budord... Så jag försökter strunta i att det säkert finns vissa som läser nu som rynkar på näsan och tänker "-men herregud, sånt här behöver hon ju inte dela med sig av här.." Men jo. Det är faktiskt just vad jag behöver. Det är en del i min process att bli kvitt mina problem.
Att dölja något sånt här tar dessutom mycket energi. Energi som jag hellre lägger på annat.


I ca fem års tid har jag kämpat med panikångest. Alla människor har problem och brister, där har ni min brist. Ångesten kommer bara då jag ska arbeta. Vilket gör att jag mår bra så länge jag slipper.. Tyvärr så är ju arbete en stor del av livet. Man kommer inte så långt utan ett arbete. Det vore en sak om jag fick ångest av exempelvis hissar.. Jag tror man kan klara sig ganska långt i livet utan att åka hiss. Anledningen till att jag får detta vet jag inte riktigt, och det är därför jag inte kunnat jobba bort det. Jag vet inte än grunden till det.. Jag misstänker att det är någon blandning av prestationsångest och rädsla för att inte ha kontroll och osäkerheten man får av att vara ny och oerfaren. Jag har alltid fungerat så att jag vill kunna allt innan jag ens försökt.  Jag har varit sjukskriven från och till dessa år. Pluggat lite, arbetstränat lite.. Men aldrig arbetat på riktigt. De få jobb jag har sökt och fått har jag inte kunnat knappt börja på innan mina besvär framträder och gör det omöjligt att fungera på en arbetsplats. Jag äter mediciner och har gått i terapi.

Nu har det här uppdagats igen. Jag trodde att jag skulle fixa att göra praktik via skolan eftersom praktik inte är samma sak som att arbeta, men det gick inte. Mina problem kom tillbaka med besked, och nu har jag tagit beslutet att ta ett studieuppehåll, och istället fortsätta med arbetet att få bort min ångest. Eller, den försvinner kanske aldrig helt, men jag måste lära mig att hantera den.
Så nu blir det sjukskrivning och arbetsträning igen.
Det känns förstås tråkigt och jag är himla besviken. Men jag är faktiskt en hejare på att tänka positivt. Istället för att se det här som ett misslyckande ser jag det så att jag var himla modig som vågade försöka, trots att jag har haft det kämpigt. Det visar tecken på envishet. Att jag inte ger upp. Och en sak är säker. Jag kommer aldrig att ge upp. Jag ska vinna över det här om det så är det sista jag gör!


Några saker som kännetecknar PÅ.

1. Bultande hjärta eller hastig puls
2. Svettning
3. Darrning eller skakning
4. Känsla av att tappa andan
5. Kvävningskänsla
6. Smärta eller obehag i bröstet
7. Illamående eller obehag i magen
8. Svindel, ostadighetskänslor eller matthet
9. Overklighetskänslor
10. Rädsla att mista kontrollen eller bli tokig
11. Dödsskräck
12. Domningar eller stickningar

Symptomen kommer i mitt fall då jag ska arbeta alltså. Men andra kan känna dessa saker när som helst, var som helst, eller vid något annat specifikt tillfälle. Det är nog vanligare än man tror, och många har haft panikångest några enstaka gånger. Det är bara det att man inte pratar om det. Men jag vill ändra på den tystnaden.


Imorgon börjar jag en KBT-behandling, (kognitiv beteendeterapi) där arbetar man med att bryta dåliga mönster och lära sig att förstå sig själv bättre.

Om ni vill följa min strid mot mitt "handikapp", så är det bara att följa bloggen.

God natt.