Efter massa inlägg som handlar om sjukdomar/ny lägenhet/skola så återgår jag nu till mitt grubblande, som denna blogg förr mest bestod av. För JAG består nämligen av en massa grubbel. Jag är född i ett tänkar-tecken, och har blivit tillsagd av ett medium att jag måste lära mig att sortera alla mina tankar och inte tänka sönder allting, men ja... Det är svårt att göra sig av med något som är JAG. Vad vore jag utan alla mina tankar?

Det finns en samling tankar som ibland bara smäller till mig rätt i fejjan. Jag är alltid helt oberedd, och jag blir alltid lika omskakad. 

Rubriken på dessa tankar kan jag döpa till "vad gör jag av mitt liv?"....

Mestadels är jag nöjd med tillvaron. Jag känner mig tillfreds, och känner att jag har hittat mig själv, och hittat det jag behöver och det jag tycker om. Det som betyder något för mig. Jag var inte den där människan jag som 18-åring trodde att jag var. En sådan som ville ut i världen och upptäcka och uppleva så mycket som det bara är möjligt. Som flyttar land och rike runt. Som lämnar sin hemstad och aldrig ser tillbaka. 
Jag har luskat ut att jag är en simpel människa. Det jag behöver för att må bra är att ha dem jag älskar nära mig. Jag skulle aldrig kunna flytta ifrån min familj. Sedan mamma blev sjuk har jag förstått hur mycket familjen betyder, och att jag behöver ha dem nära.

Jag behöver naturen, skogen. Jag behöver djur. Och barn. Jag behöver få sjunga, och vila. Jag behöver få pyssla och vara kreativ. Jag behöver få lyxa till det med god mat, en bra film eller serie, en dag i sängen/soffan. Jag behöver i viss mån utmaning, som jag får i skolan. Det jag drömmer om är det typiska svenssonlivet. Jag vill ha giftermål, barn, djur, en kombi-bil där jag får plats med min familj. Jag vill ha ett liv med min kärlek, Pontus.

Jag vill ha ett jobb där jag trivs. Jag behöver inte alls tjäna bra. Jag kommer ALDRIG att kunna tänka "det är bara ett jobb, och jag får ju pengar..." Om jag inte är i harmoni fungerar jag inte. Jag kommer aldrig att kunna jobba någonstans där jag inte trivs som fisken i vattnet mestadels av tiden. En av mina drömmar håller just på att gå i uppfyllelse. Vi ska flytta till det stället jag alltid velat bo på. Sörböle. I ett hus. Iofs inte vårat, men vi kommer att få tillgång till allt det jag suktar efter. En tomt där man kan ligga och sola på sommaren. Blommor, jordgubbar, hallon och äpplen. Jag har ett stenkast till travet, där jag kan stå och beundra de vackra hästarna i timtal. Nära till allt jag vill ha nära.

Men då ibland slår tanken till som en örfil. Är det här verkligen allt jag vill ha? Bör jag inte ha högre ambitioner? Nöjer jag mig EGENTLIGEN med svenssonlivet, om jag verkligen känner efter? Tanken kommer oftast då jag konfronteras med människor som lever spännande liv i storstäder eller i andra länder. De som studerar något spännande och exotiskt, eller de som reser och ser sig om ute i världen. De som har ett yrke som anses som något extra. De människor som kommer hem till Skellefteå under sommaren och vintern och har fantastiska saker att berätta om deras spännande liv. Jag har många vänner som uppfyller något av dessa kriterier. Vänner jag älskar, men som jag förstått att jag är väldigt olik. Den insikten var svår för mig, men nödvändig. Nu är det kluriga att lista ut hur jag ska behålla och vårda dessa vänskapsrelationer trots den enorma olikheten.

Jag har nästan helt slutat att oroa mig för vad andra tänker om mitt svenssonliv. Vilket är ofantligt skönt. Förut vågade jag mig knappt ut i det offentliga i hemvändarperioder. Frågan "jaha, vad gör du nuförtiden?" var lika med helvetet för mig. Jag ville inte att folk skulle tänka att jag var en förlorare som inte hade uppnått det man "bör" uppnå efter gymnasiet. Att jag var mindre värd för att jag bor kvar i min hemstad. Men nu skiter jag faktiskt i det. Folk får tycka vad de vill. Problemet är vad jag själv tycker. 98 % av tiden känns mitt "vanliga" liv helt rätt, men de där 2 procenten då...? Rösten som säger "du lever bara en gång, ska du inte passa på att göra mesta möjliga av livet då?" Ska jag bara vifta bort de tankarna som irriterande flugor, eller ska jag lyssna?

Det sköna är att jag vet att dessa tankar går över. Jag behöver bara börja planera en veckas charter till något varmt land för att känna mig lugn och nöjd igen. Eller ta en skogspromenad och njuta av magin som man bara hittar i naturen. Eller spendera lite tid med några av mina eller Pontus syskonbarn. Eller ta på mig mjukisdressen och sjunka ner i soffan för att titta på ett nytt avsnitt av Grey's anatomy. Jag behöver inte mer. Jag får nog lära mig att till 100 % acceptera att jag är en medelsvensson.

Tack för mig. Gonatt.