När man är där, i den känslan, finns det ingenting annat. Det enda man tänker är "jag måste härifrån". Jag hälsade i morse på min praktikplats inför måndag. Jag vet inte vad det är som händer, men när jag befinner mig på en arbetsplats sköljer känslan över mig. Jag blir någon annan, en blek, passiv och stirrig människa som inte kan möta någon på ett bra sätt. Jag har lärt mig att dölja det ganska bra, till en viss punkt. Men tårarna började bränna under ögonlocken då jag gick mot bilen, och när jag startade motorn lät jag dem falla. Tankar som snurrade var "jag måste sjukskriva mig", "jag måste hoppa av skolan", "jag kan inte bli förskollärare"...

När jag hade lugnat mig lite tänkte jag att "jag kanske kan få praktisera på något av ställena mina pluggtjejer ska vara på, så jag inte behöver vara själv", "jag kanske inte behöver praktisera NU om jag berättar hur jag känner mig".. Bilen rullade hem och jag minns knappt hemfärden.

Hemma i min trygga borg igen kom ilskan. "Nu får jag för faan ta och skärpa mig! Jag har jättebra hand med barn, jag blir glad av barn, jag älskar att lära ut och vara pedagogisk!" Så nu ger jag mig fan på att klara mina två praktikveckor. När jag är klar ska jag belöna mig själv med en ny lägenhet. Jajjemen. Min drömlägenhet.  Jag ger inte upp denna gång. Aldrig! Panikångesten ska inte få vinna över mig. Så det så.