Ja det är tyvärr precis så jag känner mig just nu.. Känns som jag bara är hemma, ensam. Eller hos mamma eller på gymmet. Det är som det jag gör..Eftersom jag är ledig jämt så har jag väldigt mycket tid att slå ihjäl, och Pidde är borta nästan jämt. Förutom på nätterna, men då vill jag ju sova..
Det verkar som alla andra människor har så sjukt mycket att stå i, men jag vet ju att det bara är i kontrast till mig, som har nada att pyssla med. Jag skickar förgäves otaliga sms till människor där jag skriver och frågar om vi kan ses. Borde egentligen skriva " roa mig, jag får panik!!" Jag försöker ju som roa mig själv, fast man blir ganska fort less på ensamheten.

All denna tid får mig att grubbla alldeles för mycket. Jag har så många paranoida tankar.. Får för mig att de flesta människor undviker mig..  Jag vet, visst låter det dumt...? Men när jag får höra i efterhand att människor har hittat på saker, utan mig, så får jag så sjukt ont i hjärtat. Förr hade jag bara kunnat rycka på axlarna åt det.. Får också för mig att människor har slutat tycka om mig. Det är så patetiskt jag vet..

Gillar inte den här nya människan jag har blivit.