Sitter nu och fyller i en anmälan om "uppehåll i studierna vid vård av närstående".. Har nyss mailat min kurshandledare angående min situation, och hoppas på att få svar snarast. Jag frågade om det finns någon möjlighet att göra den här kursen hemifrån. Om det inte går skickar jag in papperet om vård av närstående imorgon. Jag har ignorerat problemet alltför länge nu... Jag måste nu ta itu med skoldilemmat. Men det tar emot nåt så förbaskat. Jag vill inte.. Vill bara krypa ner under täcket och vänta tills allting löser sig av sig själv. Men det går inte. Jag är vuxen nu, och måste reda ut saker på egen hand.
Förra veckan tänkte jag att "jag tar den här veckan och vilar upp mig, så får jag ta ett beslut nästa vecka." Trodde det skulle kännas lättare nu. Det gör det inte. Det är precis lika ångestframkallande att tänka på skolan nu som för sex dagar sedan. Det knyter sig i magen så fort jag hör ordet skola.
Jag försökte nu att läsa igenom denna kurs's studieguide, men det gick inte. Jag förstår inte det jag läser. All oro, alla känslor blockerar hjärnan och gör att jag inte ta in någon som helst skolinformation. Och tanken på att sätta mig på bussen till Umeå gör mig alldeles matt.

Det som gör mig förbryllad är att vardagen flyter på nå så när så länge jag ignorerar skolan. Jag tar mig för saker, och allting går relativt bra. Det är bara just studierna som inte går. Därför känner jag mig som en hycklare. Jag säger till de som undrar att jag mår för dåligt för att gå i skola just nu, samtidigt som jag gör upp planer för kvällen, tränar, går på stan, och umgås med familj och vänner. Det känns fel. Om jag inte orkar med skolan, borde jag inte orka med något annat heller.  Annars har jag inte anledning att vara hemma. Så känns det. 
Jag vet egentligen att det inte fungerar så. Jag vet att jag måste ta mig för saker som ger mig energi och glädje för att orka i denna svåra tid. Det är sådant jag fyller dagarna med. Skolan ger mig just nu bara ängslan och oro, samtidigt som det suger ur mig all min energi. Den ekvationen går inte ihop, jag vet det. Men ändock.. Det känns fel.

Anledning nummer två som gör så att jag känner mig som den största hycklaren i världen är att jag har sökt några sommarkurser, och att jag håller tummarna så hårt att de blir blåa att jag ska komma in på någon av dom. Liksom vadå.. Ska jag sjukskriva mig nu från utbildningen i 3 veckor, för att sedan läsa en kurs i sommar som jag inte ens behöver i min utbildning? Det låter ju helt skruvat... Men anledningen till detta är endast pengar. Om jag tar studieuppehåll nu för vård av närstående får jag behålla månadens pengar. Men om jag inte kommer in på någon sommarkurs har jag inga pengar i sommar. Jag skulle mycket hellre vilja göra tvärt om. Orka nu fram till sommaren och vila då. Men det går inte. För det första orkar jag inte nu. Jag orkar inte åka ner till Umeå och medverka på lektioner och göra grupparbeten. Skulle orka om jag får jobba hemma, men det går troligvis inte. Kursen i sommar är nätbaserad, alltså behöver jag inte åka iväg någonstans. Då kan jag sitta hemma vid datorn och jobba i min takt. Många tänker säkert; "ska du alltså ta ännu mer studielån, hela sommaren, sen även senare när du måste ta igen kursen du missar?". Men jag kan inte tänka så. Orkar inte tänka på mina framtida studieskulder. Jag måste tänka på nu. Inte sen. Det får liksom lösa sig.

Jag är tjugoandra reserv på skrivarkursen som jag helst ville gå, så det är ju som kört. Är trea reserv på kursen "livsfrågor" vilket kanske är möjligt att jag kommer in på. Har dessutom nu sökt en tredje kurs i sociologi som det finns platser kvar på enligt studera.nu. Har dock inte fått något besked om jag är antagen. Borde bli det. Inte för att jag har något intresse av att läsa sociologi. Men vad gör man inte för pengar? Man gör nog det mesta har jag börjat inse.

Jag försöker att inte känna mig som en förlorare. Jag vet att jag har alla skäl i världen till att må dåligt, men hur gör andra människor i sorg? Varför orkar andra människor jobba och plugga, och inte jag? Jag vet att jag är en känslosam grubblare som troligtvis tänker och känner med hjärtat alldeles för mycket och jag vet att jag lätt ger upp när saker inte går bra. Men det jag inte förstår hur andra människor klarar av motgångar? Hur gör man?