En jobbig grej med Spanienresan var att det blev världens slag i ansiktet att komma hem till vardagen igen. Jag ägnade knappt min mardröm här hemma en tanke där nere, vilket var otroligt skönt så länge det varade. Men då blev det tydligen så att alla känslor och tankar behövde ta igen det som inte blev tänkt och känt under den veckan, så nu har det i fyra dagar exploderat inom mig. Igår och idag har varit pisspisspiss. Och nu i helgen är det dags för stadsfest, och jag tror folk har svårt att förstå mig då jag säger att jag inte vill gå.
Jag vill inte träffa massa folk. Vill inte få medlidsamma blickar från vänner till familjen. Vill inte måsta konfronteras med människor jag inte träffat på länge och prata om hur livet är och inte är. Vad man gör och inte. Hur man mår. Jag vill inte ljuga, men jag vill inte göra någon obekväm heller.
Men då är det ju så, att om jag INTE går, då kommer jag att sitta hemma och deppa, eftersom jag inte har nån att vara med pga att alla är som inte är på stadsfesten antingen jobbar eller är bortresta. Det verkar iaf bli så att jag ska gå imorgon. Beroende på hur jag mår, och hur peppad jag känner mig. Nån som vill ställa upp som frivillig upp-peppare?

Lite att jag har a hell of a week beror förmodligen också på att ingen är hemma och att jag då får alldeles för mkt ensamtid (=grubbeltid) . Hannamaria är på Roskilde, Lollo är iofs hemma men jobbar massa, Anna, Simon och Georg är i Rom, Lisa och Elisabet jobbar i Sthlm, Nisse är i Uppsala, Sara är i Mora.. Majsan, Lina, Emmy och gänget jobbar också massa.. Och Pidde gör saker dygnet runt med killpolarna, om han inte jobbar. Jag klandrar honom verkligen inte, jag är inte direkt kul sällskap för tillfället. Usch. Synd att man inte kan välja bort sitt eget sällskap. Vore sjukt skönt ibland. 


Nåja. Nu hoppas och jobbar jag på en ljusning på min horisont, för att låta förjävla töntig.