Jag kokar av ilska. Jag kände det på mig, det var därför jag ville att han skulle fara bort när vi skulle ha våran syskonmiddag. Men han stannade hemma, och inte helt otippat förstörde han min kväll. Hur gör man när den man önskar ska vara den vuxna som man kan vända sig till beter sig som han vore 3 år? Jag har ingen som helst tillit till honom. Han är barnslig, oberäknelig och egoistisk. Ibland blir jag rädd då jag känner att jag är lik honom. Det är det sista jag vill.

Jag vill vara som min mamma. Jag älskar allt hos henne. Hennes värme, empati, ofantliga snällhet... Jag blir också rädd då jag känner att jag glömmer bort vem hon var..Jag vill rista in det i mitt hjärta. Rista in alla ord hon sa, alla rörelser hon gjorde. Allt hon var. Jag kan inte begripa varför det är de goda människorna, dem man vill ska finnas med en för alltid, som man förlorar. Det är så förbannat orättvist.  Bilden jag har av henne nu är en sjukt skal utan innehåll. Hon är borta. För evigt. Mamma kommer inte att finnas vid min sida den dagen jag gifter mig. Hon kommer aldrig att få lära känna mina barn. Hon kommer aldrig få se mig lyckas. Jag mådde dåligt de sista friska åren i hennes liv. Det är den bilden hon kommer att ta med sig. Hon fick aldrig lära känna den vuxna Moa som klarar sig bra.  

Jag håller huvudet högt och orkar så mkt jag bara kan. Men ibland, som nu, går det inte. Då går jag sönder av sorg, och inget som inte varit med om samma sak kan förstå känslan.

Nu ska jag krypa ned till Pontus, låta honom trösta mig, och förhoppningsvis vakna imorgon till en bättre dag.