Det är mycket nu.. Mycket känslor, mycket tankar och samtidigt mycket som måste göras. Två skolarbeten samt plugg inför tenta.. Eller SÅ ambitiös är jag inte att jag börjar plugga inför tentan redan..Tyvärr... Minns inte ens när den är...? Om två veckor? Tre? Nåt sånt tror jag. Så stressen börjar uppstå.. Första tentan i mitt liv...

Jag förundras ofta över hur jag kan leva såpass normalt som jag ändå gör.. Jag går upp på morgonen, jag gör det jag borde, jag kan skratta, le, ha trevligt. Det sitter visserligen längre in än vanligt men det finns ändå där från och till. Jag förstår inte hur det går till. Men det är väl överlevnadsinstinkten. Det är helt otroligt att man kan stänga av så mycket. Att man kan trycka bort jobbiga känslor och tankar. Det är kanske inte så hälsosamt men nånstans så måste man ju orka fortsätta, och det kan man inte om man hela tiden känner och tänker.
När människor frågar mig hur mamma mår vet jag inte vad jag ska svara. Det är som att jag måste säga någonting positivt. Det tar emot nå fruktansvärt att säga sanningen. Att det bara går utför och att vi bara håller andan. Att vi väntar. Det är väl för att jag är rädd för reaktionerna. Rädd för tystnaden som följer. Människan är ju funtad så att man i samtal med någon som mår dåligt försöker hitta någonting positivt. Liksom försöker trösta med något. Kanske "men tur ändå att det går över" eller liknande. Och när det inte finns något sådant att säga, då blir det väldigt.. Konstigt..

Jag tycker så synd om alla människor som måste konfronteras med mig. Som kanske känner att de borde säga något, borde vara ett stöd, men inte vet hur man gör. Vad man säger. Jag känner ofta av människors osäkerhet. Att de velar om de ska fråga någonting eller om de ska låtsas som ingenting. Jag känner även av att många människor tar avstånd. Och jag förstår de människorna till 100 %.. Jag förstår att de känns som att de umgås med en tickande bomb..  

Något jag inte förstår är om någon frågar hur det är, och jag svarar "inge vidare", och människan säger "men varför då??" fast de ändå vet om situationen. Är inte det väldigt uppenbart? Ska jag måsta förklara mig då?? "Jamen du vet, min mamma är ju döende". Så jag brukar inte svara något alls då. Jag låtsas bara inte om den där "varför då-frågan".. Jag är rädd att jag blir arg om jag svarar.
 
Det tar emot att skriva de fyra orden. Min mamma är döende. Varför egentligen? Varför ska jag liksom skämmas? Döden är bland det naturligaste som finns, ändå är det fult att prata om. Eller kanske bara svårt att prata om. Men jag tänker att om jag vågar säga det, kanske människor vågar fråga, och prata om det med mig. Då kanske man förstår att jag kan prata om det. Behöver prata om det. Även om det gör mig ledsen.


Min mamma har alltid betytt sjukt mkt för mig. Jag har fått mammalängtan varje gång jag varit ifrån henne mer än några dagar. Minns speciellt när jag var i Grekland för några år sedan med Pontus familj. Jag grät många gånger och ville hem till mamma. Det kanske inte är riktigt friskt när man är ca 17 år, men sån har jag varit. Det har alltid varit hon och jag mot världen på nå vis. Så.. Hur gör man då? När man helt plötsligt måste klara sig själv?







"-Min mamma är ingen ängel än, men snart är hon det. Då kommer hon att vaka över mig och finnas med mig hela tiden. Jag blir ledsen när nån säger att änglar inte finns. Det är som att nån säger att mamma inte finns. Mamma finns, och kommer alltid att finnas."

- intervju med 8-årig flicka med cancersjuk mamma.