Ännu en jul utan en frisk dig är snart förbi. Jag klarade det den här julen också. Det är en klyscha, men jag trodde att sånt här bara kunde hända andra, aldrig att det kunde hända dig. Jag trodde att du var odödlig. Jag trodde att du alltid skulle vara den mamman som oroade sig för mig, som ringde mig varje dag bara för att fråga vad jag hade för mig, som strök mig över kinden och sa att du älskade mig. Jag längtade till den dagen då jag skulle ge dig ett barnbarn. Du var en fantastisk mormor åt mina syskonbarn, och jag ville så gärna att mina barn skulle få lära känna den fantastiska människan du var.. De sista friska åren du hade mådde jag dåligt, och att jag då orsakade dig ett liv fullt av oro kommer jag aldrig att förlåta mig själv för. Men mamma jag hoppas att du kan förlåta mig. Idag hälsade jag på dig. Det är konstigt, människan som ligger där i sängen ser ut som du, men du är inte där. Det som var du lämnade oss förra sommaren. Kvar är bara ett skal som ser bekant ut. Du vet inte vad det är för dag, du vet inte att det är jul. Men jag tror rätt säkert att du vet vem jag är, och så länge jag tror det kommer jag att fullt ut bete mig som din dotter. Jag kommer att berätta om mitt liv, även om du troligtvis inte förstår innebörden av mina ord. Men jag hoppas att synen av mig kan ge dig någon slags frid. Längtar du till himlen? Vill du att kroppen ska släppa dig fri? Du kommer att vara den vackraste av änglar. Jag har alltid känt mig säker på att allt inte bara blir svart när man dör, och det är bäst för mig att jag har rätt. Du vet att jag alltid har varit rädd för spöken, men mamma du måste lova mig att då du försvinner från jordelivet finns vid min sida närhelst jag behöver dig. Det finns inga sjuka änglar, där är du fri. Tills dess ska jag se till att du ligger bekvämt, hålla din hand, stryka din kind såsom du brukade stryka min, och berätta för dig att jag älskar dig. För mamma, jag älskar dig nåt vansinnigt. Det kan inte ens den värsta av sjukdomar eller den största av änglahimlar ändra på.