Nu ikväll har jag varit och hälsat på svägerskan med son. På vägen hem cyklade jag förbi radhuset jag bodde i mellan sex och elva års ålder. Jag kom då till insikt att jag, undermedvetet, undvikt att gå/cykla förbi där nu i några års tid. Under de fem åren jag bodde där hände saker som kom att göra mig till en osäker och grubblande liten flicka. När jag i årskurs två på gymnasiet kraschade och blev sjukskriven, drömde jag om detta radhus natt ut och natt in. Jag är säker på att drömmar finns till för att ventilera och rensa huvudet på sådant man inte orkar eller vill tänka på under sin vakna tid. Drömmarna avtog i takt med att jag började brottas med mitt förflutna genom samtal och ändrat tankemönster, men än idag gör det huset mig påmind om olika, mest jobbiga, saker.  Många minnen av mamma svischade också förbi då jag passerade huset. Minnen av en ung, pigg, frisk och livfull mamma. Mamman som bodde i det där huset, med mig, var helt ovetandes om att hennes liv skulle ta slut alldeles för tidigt. Att hon skulle insjukna i en ovanlig och aggressiv sjukdom och försvinna sakta men säkert. Ingen visste. Ibland önskar jag att jag visste. Så att jag skulle få möjlighet att visa min tacksamhet och min kärlek på ett sätt som jag aldrig gjorde.
En massa tankar snurrar i mitt huvud. Fragment från det förflutna. Minnen som smärtar. Saknad som svider. Nu ska jag lägga mig i sängen, tända mammas ljus och bara tänka. Tänka på henne.