Jag tänker jättemycket på framtiden. Men inte med ångest, utan med förhoppningar. Jag älskar att fantisera och drömma. Och jag har inga orealistiska drömmar heller, vilket känns skönt. Det är barn och volvo, villa, vovve-köret jag längtar efter.
Det känns också skönt att jag och P är såpass stabila att jag vågar drömma om en framtid med honom.

Det jag just nu tänker på massor av min tid är hund. Jag vill så himla himla himla gärna vara hundägare. Jag tror jag skulle bli en bra en också. Jag har intresset, jag har erfarenheten, jag har tiden. Jag ser det som en jättespännande och kul utmaning att uppfostra en hund helt på egen hand. Jag tror jag skulle fixa det galant. Jag är helt enkelt bra med hundar.
Vad är det som hindrar mig då? Jo, först och främst är det omgivningen. Vad alla andra tycker och tänker. Får så ofta höra "men de kostar jättemycket", " de kräver jättemycket", "du kan aldrig åka bort" osv osv. Som om jag inte förstår vilka uppoffringar man får göra. Som om jag inte tycker att det är värt det. Det är värt allt.

Sune är underbar, inte för det. Men en hund är en helt annan sak. En katt är att ha ett sällskap. En hund är som att ha ett barn. Men för det är hund inte en grej jag skaffar som substitut för barn. Absolut inte!

Sen är det pengarna... Jag har inga pengar. Jag lever på existensminimum.. Och där har vi väl det avgörande problemet. Jag kan inte trolla med knäna. Kan inte få fram massa pengar från ingenstans.

Så tillsvidare fortsätter jag att drömma..