Nu sitter jag här och huttrar. Det har verkligen börjat bli höst på riktigt. Jag gillar ju hösten. Fina höstdagar med solsken och frisk luft som luktar ljuvligt är bland det bästa jag vet. 

Hon gillar också hösten. Men nu uppskattar hon den inte det minsta. Men jag ska försöka uppskatta den åt oss båda.
Nu är hon i den där andra världen. Vad tänker hon? Det ser ut verkligen ut som hon grubblar på någonting. Men ut kommer inga ord. Om jag någon gång skulle vilja kunna läsa tankar är det nu. Mer än allt annat.

Hade en riktig svacka igår. Men jag ville ha den. Jag tog fram fotoalbumet för att kunna vältra mig i sorgen. Det är nästan så jag måste göra,  jag är alldeles för bra för att gömma undan alla känslor i någon vrå långt in mestadels av tiden. Så när jag får mina sorgestunder gör jag för det mesta allt (förutom i offentliga sammanhang)  för att få dem att eskalera.
 
Det som smärtar mest är när hon möter mig med ett leende på foton. Det måste vara för att det var så länge sedan jag såg henne le. Det är då jag förstår vad det är som händer. Det är då jag förstår att jag aldrig kommer att få se henne skratta igen. Det är då mitt hjärta värker så mycket så att andningen blir tung och stjärnor börjar blinka framför ögonen.

Det är konstigt att jag kan hantera andra människors problem. Det är konstigt att jag inte skrattar dem rätt upp i ansiktet och säger något i stil med "ni vet inte vad smärta är"... Men om man någon gång ägt empati kanske den inte försvinner så lätt. Jag hoppas inte det.