Jävla skithelvetes orättvisa liv...


Ikväll när jag gick hem från Sara i mörkret gick jag med näsan i vädret och i de mörkaste gränderna, bara för att utmana ödet. Bara för att se hur jävligt livet kan bli. Om nån skulle hoppa på mig skulle jag nästan börja skratta. Men det gick bra. För man kan väl inte ha hur jävla oflyt som helst.

Hejdå skitjävla dag.