Jag vill inte dit längre. Jag vill förtränga fakta, vill glömma bort. Men jag får jättedåligt samvete och vet att jag kommer att ångra mig när den hemska dagen kommer.

När jag läser denna text känner jag mig inte lika ensam. Inte lika utsatt. Det finns någon som beskrivit mina känslor exakt på pricken, så det finns andra som känner som jag.

"Under den obestämda period som kallas sörjande, skulle vi lika gärna kunna befinna oss i en Ubåt.  Tysta på havsbotten, medvetna om hur anklagelserna från djupen, än nära, än avlägnsa, drabbar oss med hågkomster. För sorgen finns inget avstånd. Den kommer i vågor. I häftiga utbrott. I plötslig klarsynthet som gör en knäsvag och förblindar synen och utplånar livets vardaglighet. Känslor av starkt fysiskt obehag som kommer i vågor. En känsla av att strupen är sammansnörd, kvävningskänslor med andnöd, och en tomhetskänsla i magen. Bristande muskelstyrka och en intensiv subjektiv förtvivlan som beksrivs som själslig smärta. "

Dessutom får man skit för att man är dålig bilförare och dataanvändare. Jag fixar inte det. Inte idag.


Nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna på min bok och ha Sune spinnande på magen. Sune är mitt själsliga plåster.