Såklart är jag besviken över valet. Och att alliansen får möjlighet att göra Sverige ännu mer omänskligt under fyra år till. Det värsta var ju ändå att SD kom in i riksdagen. Men jag hoppas att detta gör att rödgröna och alliansen börjar samarbeta för att motarbeta detta främlingsfientliga/nynazistiska/rasistiska/fascistiska/högerextrema/-(fyll i valfri skrämmande benämning) parti.
Eftersom jag är en typisk våg så drömmer jag om en politik som inte kräver olika partier. Det ultimata vore om det fanns ett enda stort parti som hette något i stil med "Humana partiet". Som ville en sak. Allas och alltings bästa. En lösning på allt. Tänk så fantastiskt. Jag vill inte höra EN ENDA realistisk åsikt om detta. Naturligtvis vet jag att detta inte är möjligt. Men jag drömmer vidare.

Jag blir väldigt irriterad och besviken över alla människor som inte sätter sig in i politik. Jag menar inte att man måste vara nån haj på hela grejen, men att skaffa sig lite koll, och framförallt att RÖSTA är både vår rättighet och skyldighet. Jag är långt ifrån någon stjärna på politik, jag har ärligt talat rätt svårt för att förstå alla begrepp och innebörder, men jag har gjort så gott jag kan. Jag har läst på. Jag har sett debatter. Jag har lyssnat på radio. Jag menar, SÅ svårt är det inte att sätta sig in i något som har varit på tapeten så mycket det senaste halvåret.

Jag säger som en klok jag känner; De som inte kunde släpa sina arslen till vallokalen i söndags har försuttit sin rättighet att gnälla i fyra år framöver!

Sådär ja. Nu har jag fått sålla lite irritation. Min pappa fick ta emot den största smällen igår. Jag var arg. Så arg att jag till slut morrade "kalla mig inte lilla gumman...." med mord i blicken. Man behöver inte vara ett snille för att förstå att jag och pappa tycker olika. I vår familj föll äpplena från ett 10 meter högt träd när det gäller samhällssyn. Tänka sig.

Igår fick jag dessutom ett litet sammanbrott på praktiken, i ett möte med min handledare + mina handläggare från Utsikten. Näsdukar plockades smidigt fram och jag ägnade återstoden av dan till att försöka samla mig och sluta hack-andas. 
Det var lite pinsamt, men befogat och välbehövligt. Tur att jag har världens bästa handledare. Jag får MINST 2 kramar om dagen. Och ibland en kindpuss på det. Jag blir även kallad Fia-Lotta, vilket jag tycker om. Jag vet att det skriker Freud när det gäller mitt automatiska beteende att söka något slags modersfigursubstitut, och F passar utmärkt som den rollen just nu. Jag låter det liksom vara så.

Jag har köpt en pedometer. (stegräknare/kaloriräknare) Och jag håller på att go nuts över det ständiga klicket som förföljer mig. Att jag sedan knappt vågar röra mig när jag INTE tar steg för att jag vill att den ska visa rätta siffror är också en sak som gör mig lite småknasig/stelopererad. 

Jag har köpt nya skor. Det var på tiden. Blev lite förgrymmad när jag såg att de kostade 100 kr mindre på nätet. Men de var ändå inte speciellt dyra. Jag köper aldrig dyra saker. Bra kvalité är överskattat.






Ikväll får jag fint besök av Majsan och kanske ett par till trevliga tjejjor. Jag ska baka scones. Lix!



Nu ska jag ta min pedometer ut på en promenad (snarare den som tar med mig ut på en promenad eftersom den, helt omedvetet, styr mig med järnhand) och lyssna klart på den sista boken i Outlander-serien. Vad händer sen? Mitt liv tar alltid liksom lite slut när jag lyssnat klart på en riktigt bra bokserie. Har ofta svårt att skilja på verkligheten och skönlitteraturens underbara värld. Så om nån har tips på någon bra bokserie så att jag kan börja om mitt liv i en ny "verklighet" får gärna dela med sig. Jag gillar dock inte deckare. Förutom Stieg Larsson. 


 Hoj!

Jag skulle jättegärna vilja gå en kurs i personlig utveckling. Känner mig så vansinnigt invecklad. Jag önskar att jag var den person som jag en gång var. Den jag egentligen är. Gjorde ett test på jobbet idag som var en del av en kurs jag håller på att förbereda. Det gick bl.a ut på att man skulle kryssa i adjektiv som stämde in på en själv. Det enda jag kunde känna igen mig i var "fundersam". Andra saker som "glad", "social", "empatisk" och "lättsam" kunde jag bara inte kryssa i. Inte nu, tänkte jag bara. Jag VAR allt det där en gång. Men inte nu. Inte på länge. Nu är jag osäker, nervös och just det.. Fundersam. Jag är liksom grå. Jag känner mig varken som en bra dotter, flickvän, vän, syster, moster, eller medmänniska. Jag vill kunna ge så mycket mer. Vill kunna vara hundra procent. Jag förstod att det skulle vara jobbigt att gå igenom en sorgeprocess, men jag trodde inte att man skulle förlora sin personlighet på kuppen.. Så. Hur gör man för att hitta tillbaka..? En kurs av något slag. Det vore kanske nåt.

Klockan är mycket och här sitter jag.

Om fyra timmar ska jag upp och göra mig klar inför dagens arbete.

Om fem dagar är det helg igen.

Om 75 dagar börjar min näsa må bättre.

Om ett år ter sig förhoppningsvis saker annorlunda.

Tyvärr så heter låten fuck you, och nej, det är inte med Lily Allen, utan en viss Cee-lo Green som även sjunger i låten "crazy". Ni vet: "I remember when, I remember I remember when I lost my mind" ....

Ja, jag säger tyvärr för jag tycker det är rätt töntigt att döpa låten till det. Låtens text är av denna anledning rätt störande (eller stötande), men jag får likförbaskat glädjerus i hela kroppen när jag hör den.

Enjoy!

Nu jäsiken bäsiken! Äntligen ligger det vita sofföverdraget (som inte var så vitt för tillfället) i tvättmaskinen och plågas. Rent och fint ska det bli!

Nu när jag jobbar mån-fre så går helgen helt galet fort. I fredags mös jag med syster Lena, passade även på att låna hennes symaskin för att sy lite kuddfodral, och igår på dan tränade jag och Pidde som vettvillingar för att sedan hooka upp med Lina, Robert, Kalli och Bella. Vi åt kinamat och spelade spel.
Nu är jag påväg till min favvo-Ida i Sandfors! De har blivit med hus och jag är väldigt nyfiken. :)

För det är Sallys födelsedag, hurra hurra hurra!



1 år fyller den här ögonstenen. Oj vad tiden går.








Idag skulle även min mormor fyllt 86 år. Du fattas oss!

Idag och imorgon ska jag hoppa in som receptionist på praktiken. Känns lite roligt, men samtidigt väldigt läskigt eftersom man oftast ska guida besökarna till rätt person på kontoret, och jag inte ens kan hälften av namnen än.. Det finns en gigantisk tavla i korridoren med alla anställda, funderar på att smyga ner den och ha under disken så jag kan snabbkolla. Men med tanke på att jag måste be minst två starka karlar att hjälpa mig ned med tavlan så går mina planer liksom i stöpet redan där.
Jag ska få en 45 minuters inskolning. 45 MINUTER!? Skulle behöva snarare 45 dagar..

Nu är jag tidsoptimist som vanligt. Ska vara på kontoret om 18 minuter och jag hoppade just ur duschen. Har tagit en riktigt härlig morgonpromenad, men den tog visst längre tid än beräknat.. Så därför måste jag rusa exakt NU.

Ha en bra torsdag hojtar jag i farten!

Nu känner jag mig hips vips väldigt stressad.